Som Feodors vän hade Schalinsky haft värde i hennes ögon, äfvensom för sin egen personlighet; det gjorde henne ondt, att icke mera få se, eller åtminstone höra talas, om den alltid glada, trefliga, unga mannen.
Hon hade ej minsta aning om huru djupt han burit hennes bild i sitt hjerta, att hennes namn uttaladt i dödsstunden var den renaste, trognaste kärlek, som klappat i en ung mans hjerta, samt en uppmaning till Feodor att göra henne lycklig.
Obekant med kärleken, trodde han i början af deras bekantskap, att det var deltagande i vännens lycka som drog honom till Leonna, men då hon misskändes och åsidosattes af denna, lärde förtrytsamheten Schalinsky, huru dyrbar hon var för honom sjelf. Afskedet upplyste honom fullkomligt, men han hade kraft att dölja det och att arbeta för vännens lycka.
Först efter några år upptäckte Feodor detta. Bland likgiltiga papper, som tillhört den aflidne, fann han, bland andra poetiska utkast, en klagan öfver en kärlek utan hopp, med önskan att dess föremål en gång skulle lyckliggöras af hans vän: namnet «Loninka,» som der liksom i andra små poesier förekom, lemnade honom intet tvifvel öfrigt. — — —
Sedan Leonna borttorkat de tårar, hon egnat den unga krigarens minne, läste hon majorens bref; det innehöll äfven nyheter, som intresserade henne så, att hon icke såg förrän både hennes far och bror stodo framför henne; lyckligtvis hade hon redan förvarat Feodors bref.
«Det måste vara särdeles intressanta bref, som så upptaga din uppmärksamhet,» yttrade Petter och såg forskande på Ottilias bref, som låg öppet på bordet framför Leonna. Hon blef det genast varse och vek hastigt ihop det.
«Har Ottilia skrifvit allt det der? då måste hon ha lika lätt för att skrifva, som andra qvinnor att prata,» skämtade fadren och satte sig.
«Alltsammans, söta far! men det här är från major Ivanoff; pappa vet ju att han alltid hedrar mig med några rader, när hans fru skrifver.»
«Han kan ju hvarken tyska eller svenska har jag hört sägas,» invände Petter misstroget.
«Han låter sin fru först öfversätta hvad han vill skrifva,» upplyste fadren.