«Det är bra artigt mot en flicka, som han icke känner.»
Petter mumlade något som lät nästan som «kjorteladjutant.» Men Leonna föll hastigt in: «Vet pappa den här gången är majorens bref längre än vanligt; det innehåller nyheter.»
«Och hvilka då min flicka? Låt oss höra.»
«Vår bekanta — löjtnant Schalinsky — har stupat i slaget vid Nikopolis.»
«Det var en ledsam nyhet! Det var skada på pojke! Jag hade en alltför besynnerlig aning, när han hade så svårt att skiljas härifrån om qvällen, du vet,» och kapten Nordenskans for med handen öfver ögonen, och rösten var riktigt oklar af rörelse. Denna högst ovanliga känsloyttring af fadren kom Leonnas tårar åter att rinna; Petter såg något förvånad ut, men sade intet; han lyssnade, när hans far efter ett litet uppehåll frågade: «Nå skrifver han något om vår raske vän, löjtnant Karlowitsch?»
Varsnande brodrens spejande blick, svarade Leonna så likgiltigt hon kunde, när hjertat klappade af glädje att få meddela denna nyhet i brodrens närvaro.
«Han har blifvit befordrad till kapten, och fått en värja med orden, skrifver majoren.»
«Till belöning för det att han förstod akta skinnet, kan jag tänka,» inföll Petter.
«Derpå har han aldrig lemnat prof, men du, just du, borde blygas att yttra något sådant om honom.» — Hvem kan veta hvad Petter fått höra af sin nu uppretade far, om ej fru Palman sagt dem att maten var på bordet.
Ändamålet för Petters visit var, att få en summa penningar af fadren. Det var en ingången borgesförbindelse, som skulle utbetalas, sade han, och att han måste hafva lyckats, derom tviflade ej den, som såg honom, när han reste hem. Leonna visste sig knappt hafva sett dylika solskensblickar hos Petter.