Föregående sommar hade friherrinnan Perlkrans åter gjort ett besök på Johanneshof. Majorskan hade då det nöjet, och företrädet framför R—ska familjen, att se henne hos sig. Hon fann stället både trefligt och väl odladt och nämnde sedan ofta majorskan som ett exempel för husmödrar. En blick i framtiden visar oss Emma som en svärdotter, som träder i den driftiga husmodrens fotspår.
Nu lemne vi dessa flygtiga bekantskaper för att draga kretsen närmare omkring de handlande personerne i vårt lilla drama.
Hvar och en, vi läre känna under vandringen i lifvet, har dock gerna en slags individualité, åtminstone en egen uppfattning af lifvet; sitt eget sätt att behandla andra. På vårt öde kunna de blott sällan inverka, men desto mera på vårt tänkesätt, vårt omdöme. För den reflekterande, äro menniskorna äfvenså olika till sitt inre värde, som yttre utseende.
Leonna.
«Ach, om icke du skönheten såg
i lidandets stunder.
Aldrig du skönheten sett.»
Schiller.
Nu bedja vi läsaren följa oss till — kyrkbyn; det är en eftermiddag i september, någon tid efter sedan vi gjorde våra visiter. Befallningsmannens schäs står förespänd på gården. Sedan han är väl borta, inträda vi i hans boning. Salsdörren står öppen till förstugan, men vi se ingen; likväl höra vi bekanta röster; Hedda är åter hos sin syster.
«Huru var det nu med Leonna?» frågade Marie. «Hvad har hon för sig?» «Hon sofver», svarade Hedda. «Hon har eljest skrifvit både i går och i dag. Det måste vara rörande epistlar, ty hennes ögon voro uppsvällda af gråt, när jag förde upp hennes middag, som nästan står orörd ännu.»