«Om jag» fortfor frun, «på din egen begäran lemnar dig mina nycklar, för att gå i hushållet, när vi äro allena, så behöfver du väl icke fjeska och göra dig till för Matte ändå, som har mig att tacka för allt, hvad han har, — och hvad är tacken derför? Jo, si det, att han flackar omkring och förstör mina pengar, och lemnar mig allena här, med en sjuklig kropp, och bekymret för en stor hushållning.» — — Hon måste upphöra för att hemta andan.
Stucken af dessa förebråelser, trodde likväl Hedda sig vända allting till det bästa, när hon leende anmärkte: «att ingen skulle anse henne för sjuklig, hon som hade den vackraste färg, och såg ut som sjelfva helsan.» Men det var att gjuta olja på elden.
«Nog tror jag, att både du och Matte gerna såg mig aftynad och blek,» utbrast hon. «Han hade då hopp att få gifta sig för tredje gången. Menar du, att jag icke redan före vårt giftermål såg, huru du gjorde dig till för honom. Men då skulle mina pengar betala hans skulder! Jag ångrar ej mer mina synder, än att jag var en sådan tok.» — —
Hedda skyndade ut, och frun somnade snart från alltsammans, sedan hon ännu engång svalkat sig med silfverkannans innehåll.
Läsaren inser lätt, att frun funnit allt större smak för det spirituösa. Det härrörde af ledsnad. Hon såg sig öfversedd af sin man och hans slägt; till det senare kunde vara skäl förhanden, men icke till svartsjuka, hvarken på mannens eller Heddas sida. Men denna sjukdom är alltid en följd, när hustrun är ett tiotal år äldre än mannen. Undantag kunna finnas, men sällsynta äro de.
Likväl är hon ej alltid sådan, vi nu skildrat henne. Vissa mellantider är hon bra, det är, när mannen är hemma; om han då äfven har fremmande och roar sig, är det hon som spenderar. Hon är då fru i huset, gästfri och munter. Men far han bort, återfaller hon i sitt förra lynne.
Hedda, som känner dessa periodiska anfall, far bort på en tid, men kommer snart tillbaka.
Flere än en vinter, trifdes icke fru Bärendorf på landet. Ehuru de måste inskränka sig både till rum och lefnadssätt, lefde de ändock i staden om vintern. Sommaren tillbragtes på Johanneshof, i samma omgifning. Fröknarna Strutz hade likväl ekonomiska skäl att der gäspa fram sin vinter, och syntes vara verksammare än förr. Dertill var «grannastanten» orsaken, menade Maja Stina, när hon kom ut med herrskapet om våren, och såg det linnegarn fröknarne spunnit för husets räkning.
Både lagmannen och hans fru hade sökt att hålla sonen i godt minne hos Nordenskans och hans älskvärda dotter; huru de lyckades få vi snart erfara. — Hittills syntes den unga förhoppningsfulle «löjtnanten» haft ringa framgång. Men en händelse hade inträffat, och hans mor lofvade försöka en mästerkupp!
Major Möllerstedt hade vandrat all verldenes väg. Vittjande sina fiskbragder hade han plumsat in på den svaga vårisen, och dog i följd af det kalla badet. Han hade varit en beskedlig, men inskränkt man, som genom ackord, uppnått kaptens grad i svensk tjenst; då han tog afsked, fick han majors titel; gifte sig, och erhöll med sin hustru det lilla Vestervik, lät henne styra bäst hon gitte med hushåll och jordbruk, och öfverlemnade sig helt och hållet åt sin passion för fiske, som i motsats med andra passioner, har den fördelen att vara importabel. De hade fisk för eget behof, och kunde äfven föryttra hvarje år så mycket insaltad, att man derigenom betäckte andra behofver. Fyra raska gossar, blefvo allt som de vexte till, föräldrarnes biträde. Den äldste gick, emot sin mors önskan, in vid militären. Fadren önskade att han som caput för familjen, skulle hafva en titel. Sonen åter harmades öfver att några af de sysslolösa, och öfvermodige grannarne benämnde hans faders hus med: «fiskarfamiljen»; derföre antog han tjenst. Snart fattade han tycke derför, och har likasom mången annan Finne, på denna bana gjort heder åt sin nation.