Efter en «hederlig begrafning» den kreditorerna efteråt fingo betala, återstod för Hedda ingenting annat, än att i fremmande hus söka sitt bröd; men hvem vill taga emot den okunniga, den lättsinniga, som overksamt bortslösat sin ungdom? I svågerns hus var hon en föga omtyckt gäst, men hon måste likväl hålla till godo med deras kalla och tvära bemötande; när hon ledsnade dervid, for hon bort på en tid till andra bekanta. Vi skola snart träffa henne, der hon var bäst tåld, ehuru vanskligt förhållandet äfven der var.
Medan vi äro i Lovisa, måste vi äfven erinra oss doktor Ström och hans familj.
Den underbara källan var i förfall, och besöktes endast nu som förut, af någon törstig arbetare, som hvarken tänkte eller trodde på dess undergörande egenskaper.
Ehuru fru Ström i två år begagnat källans vatten, visade det ej någon välgörande verkan på hennes humör, tvertom sades det att det onda tilltagit, sedan det blef bekant, att mamsell Maschinka var ingenting mindre än öfverstens svägerska.
Döttrarna af hvilka den yngre upplagan vuxit i de äldres kläder, voro ännu allt — mamsellerna Ström.
Må vi ej heller glömma fru Snabbeck; det vore orättvist, då vi genom henne fått och kanske ännu få mången upplysning. Hon mår förträffligt, ehuru ålderdomen börjar taga ut sin rätt. Om vintren efterskickas hon af sina gynnarinnor med häst och släda, ty utom sina förra lockande egenskaper som omtyckt sällskap, uppodlar hon konsten att lägga i kort. Och nu till Hertola.
Der återfinna vi frun lika som när vi gjorde hennes aldraförsta bekantskap, det vill säga i sängen, bakom skärmen, med sina tvenne hundar. Dörren till det lilla väggskåpet ofvanföre står öppen; i nedra afdelningen se vi en silfverkanna med lock; denna fylld af fraggande öl hade nyss blifvit inburen af Hedda Smitt, som varit här en tid. — Sannolikt för att svalka sig hade hennes nåd tömmt hälften deraf i första draget — ty att dömma efter den mörkröda anletsfärgen, var hon mycket varm.
Hedda hade åter gått ut. Straxt derpå hördes någon komma åkande; af hundarnas glada skällande fann vår fru, att det var «Matte,» som kom efter en eller par veckors frånvaro. Hon föresatte sig att duktigt banna upp honom, men han hördes icke af. Otålig vorden, bultade hon i väggen som gränsade till kökskammarn; en piga kom: tillfrågad, svarade denna att «hans nåd» kommit hem, och lagt sig på soffan i farstukammarn, att mamsell Hedda, sedan hon först sörjt för att Hektor och Diana, som varit med, fått mat, nu höll på att koka fisk åt hans nåd, som ej ätit middag ännu. Köksan var på höängen.
Ännu högre blossade rodnaden i fruns ansigte, hon utbröt häftigt. «Jag anses då för en nolla i mitt hus! Säg mamsell, att hon genast kommer hit!»
Det dröjde likväl en stund, under hvilken frun gjorde några fåfänga försök att resa sig. När Hedda sluteligen kom, fick hon uppbära några mindre vänskapliga förevitelser för «onödigt fjesk.»