Det bref jag skref i slutet af Maj, sade dig att allt var i ordning på Löfsala, för att der mottaga min dyrbara moderliga vän, men jag fick straxt efter ett bref från Emma Bärendorf; hon skref, att tanten, hvars helsa, under denna vinter varit ombytlig, ej fått läkarens tillstånd att resa så lång väg. Jag tror mig äfven hafva sagt, att hon för sin helsa, kanhända äfven för Emmas skull, flyttade med första vinterföret till Helsingfors.
Emmas bref uttryckte mycken oro; ty ehuru tanten ej beklagade sig, sågs tydligt, huru hon med hvar dag blef mera kraftlös och affallen, och gamla Anna hade märkt, huru hennes fru sökte i all tysthet ställa allehanda i ordning, hvilket allt lät förmoda att hon anade sitt nära slut.
«Hon har så ofta talat om dig dessa dagar», skref Emma. «Nu har jag på hennes begäran skrifvit mamma till. Uppfyller hon tants önskan och kommer hit, så afhemtar hon dig säkert, så framt hon nemligen är på Johanneshof; hvarom icke, bör du öfvertala din pappa att han följer dig, eller förskaffar dig säkert ressällskap hit; kom bara snart, derom ber din bekymrade Emma.»
Med hvilken längtan jag väntade fru Bärendorf, inser du lätt, ty pappa kunde ej slita sig ifrån den nya tingsbyggningen, som han åtagit sig, och som skulle vara färdig till hösten. Ändtligen kom hon, Jeanette var med; hon brydde sig ingenting om tantens sjukdom, utan var bara pickhågad att se staden, der hennes äldsta bror nu vistades. Han hade sagt, att der var så muntert, att en teatertrupp var i staden, o. m. s.
Nog var tant Perlkrans affallen, men glädjen öfver vår ankomst lifvade henne, och aldrig kunde jag ana den förlust som så snart träffade mig och Emma. — —
Dagen efter vår ankomst skulle man fira «Freden;» redan tidigt om morgonen voro stadens innevånare i rörelse. Det skulle bli stor parad, med musik på torget, gudstjenst i kyrkan, der Te Deum skulle sjungas. Stor middag på Rådhuset. Om aftonen skulle ett «frispektakel» gifvas på theatern.
Gudstjensten var högtidlig, aldrig hade jag sett så mycket folk tillsammans, läktarne hotade att falla ned. Ingen kunde med mera rörelse och andakt instämma i lofsången: «O, Gud vi lofva Dig,» än jag. Kriget med dess fasor var förbi, och Feodor lefver och skall återkomma! — Så jublade otaliga glädjeröster inom mig; hvarje ord predikanten uttalade, fann väg till mitt hjerta. Hans hänförande vältalighet lyfte själen på trons och hoppets vingar upp till Den, som styrer länder och rikens öden, för att föra dem och menniskorna till det föresätta målet. — —
Huru olika uppfattade ej de båda systrarne denna stund. Jag fällde ymniga tårar, Jeanette kunde knappt låta bli att skratta när hon såg mig så upprörd.
Unge Bärendorf hade förskaffat oss biljetter till spektaklet. Ehuru det var ett för mig obekant och efterlängtadt nöje, ville jag likväl vara hemma hos tant, ty jag erfor af hennes Anna, att hon varit mycket sämre, medan vi voro i kyrkan, men tant tillät det alldeles icke; sade sig må mycket bättre; hon vore endast matt och önskade ostörd hvila.
Efter aftal kom Bärendorf, med en af sina kamrater, för att afhemta oss. Den förra höll sig så uteslutande vid min sida, att de som mötte oss, ofelbart ansågo oss för ett förlofvadt par, efter de följde oss med långa blickar.