Jag hade föreställt mig theaterhuset stort och vackert, men våra herrar stannade framför en gammal, grå, förfallen lada nära Esbo tullport, utanför hvilken en hop folk skockat sig; jag ämnade just fråga, hvad här var på färde, när de bådo oss stiga in. Det var således Thalias tempel i Helsingfors.
Vi hade våra platser på ländstolarne. Jag hade bett att få sitta emellan fru Bärendorf och Emma; det var mig lofvadt, men frun hade arrangerat så, att jag väl hade Emma till venster, men hennes bror till höger. Det misshagade mig storligen; men vi hade kommit sent, och ett ombyte af platser vore att väcka en allmän uppmärksamhet, sade hon; i detsamma uppdrogs äfven ridån.
Från theatern hörde jag det så länge saknade tyska språket.
Det var en opera som gafs, «författad för tillfället,» sade Bärendorf. Fredens gudinna, eller genius, nedkom ur en sky, bland landtfolk af många nationer, alla i olika klädedrägt. Hon förkunnade fred öfver hela Europa. — Bravorop och handklappningar genljödo rundt omkring mig. Bland de första tyckte jag mig igenkänna en röst, som så många gånger kommit mitt hjerta att klappa, vid kommandoropen under exercisen på vår stora plan, i den fordna glada tiden. Ovilkorligt vände jag nu om mig och såg, två bänkrader bakom oss, några officerare af högre rang, bland dem — Feodor. Ja det var han. — Jag kan ännu icke tvifla derpå; väl något förändrad, men hans drag äro för djupt intryckta i mitt minne.
Han såg ej mig, och jag måste vända om hufvudet, ty den odrägligt sjelfkäre Bärendorf, som satt på den sidan, trodde förmodligen att jag velat se på honom, ty han lade sin arm på ryggstödet bakom mig och sade mig några af sina vanliga plattheter.
Förspelet var slut, karlarne och äfven min påhängsne granne, stormade ut i fria luften. Jag egde nu frihet att se mig om. Feodor var borta.
Jag fick Emma att byta plats, för att obehindradt kunna se ditåt, men han återkom ej mer. — —
Sedan gaf man «Petter den tredjes lifkusk;» för mig var pjesen utan intresse, mina tankar voro på annat håll.
När nu de andra, sedan de kommit hem, pratade om hvad de sett både utan och innan för scenen, var jag tyst och förstämd, ett mål för Jeanettes skämt och sarkasmer. Jag lyssnade blott om någon skulle tala om Feodor, men hvem kände honom här? O, om jag fått visa honom för min vördnadsvärde vän! — — — — Dagen derpå deltog jag ifrigt i de andras promenader kring stadens gator och trädgårdar, sprang hemma i kapp med Jeanette till fönstren, blott någon militär af hans hållning gick förbi — men allt förgäfves.
Hade vår förbindelse stått på samma punkt som förut, hade detta varit högst obetänksamt handladt, men nu hade jag min goda fars bifall. Du vet att jag för honom upptäckt allt; då det var mig omöjligt att dölja den oro som pressade mitt hjerta, då jag med säkerhet visste att Feodor varit med i striden mot fransoserne vid deras utdrifvande från Moskwa, äfvensom sedermera vid Beresina. När jag sedan genom din goda man fick säker underrättelse, att han lefde och, utom tvenne lindriga blessurer, genomgått dessa eldprof, och då var med på segertåget till Paris, var pappas glädje nästan lika stor som min egen, och han lofvade med öppna armar emottaga honom som sin son.