Om några dagar skulle fru Bärendorf fara hem. Hvad skulle jag göra? En bestämd aning sade mig, att han försvunnit härifrån för att fara till mig, men här qvarhölls jag af pligt och erkänsla. Jag förtrodde mig nu som alltid till min andra mor, för att låta henne bestämma mitt handlingssätt, sedan jag öfvertygat henne, att jag ej misstagit mig om personen. Se här hennes ord: — «Det vore illa af mig att afhålla dig från att träffa den, som har din fars bifall, men besinna sjelf mitt barn, hvad verlden — och verld kalla vi ju de menniskor som omgifva oss — hvad de skulle tänka och säga, om du genast vände hem, utan att kunna uppgifva något skäl derför, när de veta, att du ärnat blifva hos mig en tid. Har din Feodor rest för att se dig, träffar han ju din far, och får genom honom veta hvar du vistas, och då erhåller du snart antingen bref, eller ett besök af honom sjelf. Huru välkommen skall han icke blifva, om jag finner honom värdig min Leonna! och jag, innan min svaga lifstråd brister, får lägga ditt öde i en redlig mans hand.»
Jag blef qvar, lycklig att vara så älskad af henne.
I anledning af freden tillställdes också en bal. Vi blefvo alla bjudna, men hvarken Emma eller jag läto öfvertala oss att lemna den kära sjuklingen. Jag ådrog mig derigenom lagmanskans stora missnöje. Hon syntes ega ett eget intresse att bland fremmande menniskor visa mig i sällskap med sonen. Nog måtte hon hafva både sett och hört, att han aldrig kan blifva mig annat än likgiltig; ty jag har aldrig sökt dölja detta.
Dagen före balen, medan frun och Jeanette snodde omkring i bodarna, besökte sömmerskan m. m., öfverfölls tant af en grym nerfkramp; «detta är tredje gången,» sade Anna, «men så häftig och långvarig var den ej förut.» Den efterträddes af sådan kraftlöshet, att hon ej förmådde tala på halfva dagen; ögonen voro vältaliga ändå.
Dagen derpå syntes tant vara bättre, och damerna gingo på sin kära bal. När de voro borta, kallade hon mig och Emma till sig, tackade oss för vår barnsliga kärlek och tillgifvenhet, anbefallte Emma åt min vänskap, talade sedan om den glädje, hon erfor att snart komma till Allfadrens boning och der träffa de sina. Derpå föll hon i en djup och välgörande slummer och vaknade först, när midnatten var förbi. «Gå och lägg er barn,» sade hon. «Gud låter mig nog ännu en gång se solen.» Men vi väntade tills lagmanskan kom från balen. Hon ville nu vara hos sin tant, och jag lutade mig på en soffa i nästa rum med beslut att icke somna, men gjorde det ändå. Jag vaknade af ett sakta vidrörande. Det var fru Bärendorf med förgråtna ögon. Hon gaf mig ett tecken att följa sig. Den döende låg stilla med sammanknäppta händer, läpparne rördes sakta, men intet ljud hördes. Ännu en gång såg hon sig omkring, hennes sista ännu vältalande blick fick jag, som höll den gråtande Emma i mina armar. Efter ett djupt andetag var det slut. Anna gick då och tillslöt sakta sin matmors ögon. Det var den aflidnas egen önskan. Anna hade tjenat hos henne nära trettio år. — —
I vinter skall hennes lik föras till Bärendorfska familjegrafven vid vår kyrka; om jag lefver får jag gjuta tacksamhetens tårar på hennes stoft!
Fjorton dagar hade jag varit borta, och min far häpnade öfver mitt förändrade utseende. Ändå lifvades jag af hoppet om ett återseende, som väl ej kunde utplåna min saknad, mitt minne af henne jag begret, men mildra smärtan och skänka ett nytt ljuft hopp.
Pappa måste för sitt byggnadsarbete vara i kyrkbyn, och tyckte att äfven jag här, genom förströelse skulle mildra sorgen. Jag åter längtade till mitt lugna, sköna Grönskog. Men huru få någon underrättelse om Feodor? Min far nämnde honom icke; från tidigt om morgonen till sent om qvällen upptagen med sitt arbetsfolk, såg jag honom blott vid bordet och då voro så många närvarande. Hedda, som efter fadrens död varit hos sin syster, och den för sin språksamhet bekanta fru Snabbeck, som redan kom dit innan jag reste till Helsingfors. Jag fick således ej vara en stund allena med pappa.
Fredagen reste jag ensam hem till Grönskog, och pappa lofvade komma andra aftonen och dröja öfver söndagen.