Fortsättning:
Sedan jag användt gårdagen att skrifva hvad du nu har läst, var jag trött både till kropp och själ; att jag i natt fick sofva, det har gjort mig godt, och jag vill nu ge dig en fortsättning, hvartill jag behöfver all min styrka.
Ingen fremmande hade varit på Grönskog under den tid jag varit borta.
Pappa kom, men han visste ingenting om Feodor. «Du måste ha misstagit dig,» sade han; «om Feodor inträffat under de två dagar jag och Petter reste till Lovisa, hade han väl afvaktat min återkomst, eller snarare sökt mig här på Grönskog, ty icke tror jag att han så gerna ville straxt träffa Petter. Antingen har du således sett rasande, min flicka, eller ock kunna vi vänta honom en af dagarna, hvem vet hvad han haft i tjensteväg att uträtta i en annan del af Finland, innan han kunde komma hit till oss.»
Detta föreföll mig äfven ganska sannolikt, emedan jag sett honom i Helsingfors.
Söndagen egnade pappa helt och hållet åt mig. Aldrig hade jag så insett hans kärlek, eller så erkännt hans verkeligen goda hjerta, som under denna för mig oförgätliga dag. Den gjorde hans minne för mig mera dyrbart än alla de förflutna åren. Han talade mycket om min framtid, och önskade, att Feodor ville lägga in om afsked, på det jag ej skulle lemna fädernehuset, åtminstone medan han sjelf lefde.
«Hvad har jag för glädje och tröst på min ålderdom, om jag mister dig,» sade han. «Du har alltid varit mig en god kärleksfull dotter, och du har likväl att tacka mig för så litet. Jag vet ej huru det kommer sig, men jag har på en tid sett mycket i ett helt annat ljus än förr. Kanske jag, som far, bort handla helt annorlunda. Det var Guds försyn, som förde friherrinnan hit för din skull, det inser jag nog. Välsignelse öfver hennes stoft!» — —
«Af Petter har jag aldrig haft någon glädje, och i hans hus finnes ingen trefnad. Jag tror väl icke, att någonsin en öppen träta ägt rum emellan båda makarna, men förhållandet dem emellan är icke godt. Petters lynne inom hus är icke häftigt; han går der och tiger, tills han bryter ut i stickord, öfver allt ting. Marie har nästan samma lynne, ty hon tiger också, hvilket visst mången gång är bra, men jag har ännu aldrig hört henne yttra ett godt, kärleksfullt ord, för att mildra hans lynne. Det är något, som hvarje hustru likväl borde göra. — Marie aflägsnar sig, och när man ändteligen får se henne igen, har hon alltid gråtit, och det har jag ofta sett verka obehagligt på honom.»
«Marie och systern dra också icke jemnt. Stackars den lilla flickan, som skall vexa upp bland dessa stridiga elementer.» — —
Så hade jag ännu aldrig hört pappa resonera. Han sade mig nu också, att han vid afskedet lofvat Feodor, att icke göra min framtid beroende af Petters godtycke. «Derföre önskar jag, att den raske gossen snart ville komma» yttrade han. Sedan tillade han liksom en plötslig tanke fallit honom in: «kanske det vore bäst» — — men afbröt meningen hastigt, steg upp, tog sin hatt, och frågade, om jag hade lust att komma med på en promenad kring ägorna.