Återställd till helsan, var det likväl förbi med Leonnas alltid så glada lynne. Hon lefde som en fånge i brodrens hus. Hedda sökte väl på sitt sätt att muntra upp henne; huru hon lyckades, få vi se i det som följer.
Några dagar efter sedan hon skrifvit ofvanstående bref till Ottilia, och bortskickat det; njöt hon af det sorgliga nöjet att läsa igenom de bref, hon tidtals fått af sin aflidna, moderliga vän, och bittra tårar öfver hennes förlust vätte dem, när Hedda kom in till henne. Leonna samlade ihop sina papper och lade dem tillbaka i schatullet.
«Sitter du åter här och grubblar öfver sådant, som icke mera kan hjelpas?» yttrade Hedda och lutade sig efter ett på golfvet nedfallet, i trekant viket papper: «menar du jag icke känner igen Schalinskys små «biljeduser?» Visserligen var det stor skada, att den raska, hyggliga gossen skulle blifva ihjelskjuten, och jag gret riktigt på dina vägnar, när jag fick veta att han var död; men aldrig trodde jag, att du skulle sörja honom så länge! Du som är vacker och rik till, har väl aldrig kunnat vara utan fästmänner. För en tid sedan sade man alldeles förvisst, att du var förlofvad med unga Bärendorf, men icke ser det nu så ut.»
«Hvad skola då andra, fattiga flickor ta sig till, som mista sina fästmänner,» fortfor hon, när Leonna icke svarade något; «tror du icke att jag har långt större orsak att sörja än du, Leonna? Jag var riktigt med ring förlofvad med Mollberg, och om han icke varit nödsakad att rymma bort för skuld, hade jag om några veckor varit hans hustru.»
«Efter min öfvertygelse var det mera lyckligt, att det giftermålet icke blef af,» anmärkte Leonna. «Tänk, om han sedan lemnat dig i fattigdom med ett mindre hedradt namn efter sig!»
«Jag hade emellertid varit gift, och mycket hade varit annorlunda än det nu är.» En sällsam sinnesrörelse spordes i Heddas röst och anletsdrag.
Med deltagande frågade Leonna hvad det var, som så upprörde henne; Hedda syntes några ögonblick strida med sig sjelf, sedan sade hon:
«Jag ville blott säga, att det finnes mången, som är olyckligare än du, kära Leonna, och som ändå söker kasta bort sorgen. Jag skall tala om för dig hvad som händt en af mina bekanta, så får du döma sjelf.»
Hon fortfor: «Denna bekanta hade länge tyckt om löjtnant Feodor Karlowitsch, som du väl kommer ihåg, och var öfvertygad, att han på sin sida äfven tyckte om henne, fast han icke precist sagt det! Men hon såg, att han alltid sökte hennes sällskap — nå väl, nyss innan han for bort härifrån, träffades de allena — den stackars flickan blef olycklig — och nu har hon ej hört af honom på många år.» — — —