Långsamt försvinna sorgens dagar, men korn efter korn rinner sanden i tidens timglas, som, innan vi veta ordet af, måste vändas om.
Leonna hade här icke mål för sin verksamhet; och kände alltför väl att detta är mera förstörande för både själ och kropp, än en sjukdom. Hon erböd Marie sitt biträde i hushållet, men anbudet togs icke emot. Hon begärde arbete, men äfven derpå fick hon ett nekande svar. Hösten gjorde längre promenader omöjliga, här var hon följd af nyfikna blickar — kyrkbyn hade i det närmaste erhållit utseende af en liten stad, ty flere slags menniskor hade der slagit ned sina bopålar. — O huru saknade hon ej sitt lugna, trefliga Grönskog! — Hennes gång sträckte sig således blott till kyrkogården; det föreföll henne mången gång, som äfven Feodor der slumrat den eviga sömnen.
Emma Bärendorf och hon vexlade någon gång bref, när der gick bud, men detta upphörde omsider, när modren erhöll ett bestämdt afslag på sitt enträgna frieri för sonen.
Först i December erhöll Leonna bref från Ottilia, som svar på det hon sjelf skref i September. Orsaken till detta för Leonna grymma dröjsmål var, att hennes bref, inneslutet under Majorens kuvert, ankommit på en tid, då hans fru dageligen väntade sin nedkomst. Det svarta lacket, jemte tydliga spår af tårar, sade honom, att brefvet innehöll bedröfliga nyheter; skäl nog för en älskande man, att ej lemna fram det, under så kritiska förhållanden. Hon skulle få det, när all fara var förbi, men han uppsköt det dag från dag, till dess han såg, att hennes oroliga väntan efter bref från Leonna var lika skadlig.
Ottilias bref andades innerligt deltagande; hon beklagade att omständigheterna nu förbjödo henne hasta till sin vän; likväl hoppades hon, att nästa sommar se denna önskan uppfylld.
Majorens sista bref från Feodor var dateradt dagen efter drabbningen vid Leipzig den 6:te Oktober förlidet år; men på officiel väg hade han under sommaren erfarit att Feodor, straxt efter passagen öfver Rhen-strömmen den 23 December, begärt och erhållit ett års tjenstledighet för att återställa sin helsa......... äfvensom «för enskilta familjeangelägenheter, som fordrade hans personliga närvaro.» Majoren hade ej föreställt sig annat, än att det var för att resa till sin fästmö, och hade derföre ej velat förekomma en angenäm öfverraskning. Nu lofvade han uppbjuda allt för att skaffa henne säkra underrättelser.
Utan tvifvel önska våra läsare äfven veta, hvarföre Feodor ej låtit höra af sig och vi lemna fördenskull fragmenter ur de bref till Alexander, som datera sig efter hans sista skrifvelse till Ivanoff.
— «Du kallar mig, «krigets, lyckans och kärlekens skötebarn» och du har rätt, åtminstone i de tvenne första fallen. Det öfverstiger mina djerfvaste förhoppningar att vid trettiotvå år innehafva öfverstelöjtnants grad, och hafva mottagit så många utmärkelser af min höge Kejsares nåd, ännu mera: att se mig i besittning af en solid förmögenhet, som, när jag tar afsked ur tjensten, tryggar mig och alla de minas återstående dagar, om jag äfven icke erhåller något med min tillkommande maka.
Du skall veta att jag är ende arfvingen till ett herregods, i den af historien och skalder omtalta och besjungna sagorikaste nejd — ty huru många minnen fästa sig icke vid Rhenflodens stränder!