— När vi åter träffas, äro vi båda förädlade och förenade genom en tro, en kärlek, ett hopp!
— Den arma Lotta! huru eländig är icke hon! Huru mycken förställning, hyckleri och huru många osanningar, har det väl icke kostat henne att för föräldrar och syskon dölja sitt fel och dess följder — och om detta går an här i tiden, huru går det, der allting uppenbaras.
— Huru kan hon äfven här slå upp sina ögon mot andra oskyldigas blickar? Hvar dölja sig för den Allestädes Närvarande?
Hvarje skämt, hvarje framkastadt ord af hennes omgifning, måste ju vara henne en förebråelse! Huru skall hon tänka på sitt barn, som hon lemnat i fremmande händer? Huru en gång möta dess blick — inför Gud? —
— Hon har ej en enda stödjepunkt att luta sig till, o den arma! Kan hon tänka på fadren till sitt barn, utan att sjunka ned af blygsel?! — —
— Sade icke Hedda, att han aldrig talt med Lotta om kärlek; hvad var det då, som kom dem att glömma heder och anständighet? Sinnlighet! ha, nu förstår jag detta ords mening, för hvilket jag alltid haft en slags afsky — Men så måste det varit, ty Feodor älskade henne icke, derpå är jag säker. Han ångrade sig, fördömde sig sjelf. — Nu har jag äfven nyckeln till hans gåtfulla bref; han skref det ju dagen efter den olyckliga aftonen. —
— Feodor! Huru skola vi mötas? Du är den brottslige och likväl känner jag, att det blir jag, som skall blygas inför dig. — Den oskyldiga kan således äfven med rodnad nedslå blicken, blott af medvetande om något som är orätt. —
Så skref, så tänkte Leonna; så tänka hundrade af hennes kön, men tusende deremot gifvas, som trampa blygsamhet och sedolära under sina fötter och likväl se de menniskor dristigt i ansigtet, och förhäfva sig med stolthet öfver dem. De döfva samvetets röst med falska förespeglingar, och tro att ett namn, eller en högre ståndpunkt i lifvet berättigar dem till att lefva huru de vilja. Andra åter tänka: detta har händt andra före mig, och jag blir ingalunda den sista.
Men vi älska att tro, det de likväl hafva stunder, då de gerna utbytte sin inbillade herrlighet, sin skenbara lycka, mot ett rent samvetes vittnesbörd.