«Farfar sa', att lilla Malla hade tant Lonas ögon» sade barnet oskyldigt.
Leonna utbröt i tårar, tryckte flickan till sitt bröst, och sade högtidligt, med djup känsla: «Ja, saliga ande af min älskade fader, du, som säkert från din himmel, som nu är din boning, skådar ned på oss i detta ögonblick — jag vill uppfylla en af dina sista önskningar här på jorden, och vara en mor för detta barn, som du så mycket höll af. Dess föräldrar må vara hvilka som helst.» — —
Knappt hade hon uttalat dessa ord, förrän Hedda nästan konvulsiviskt omfattade henne och barnet, tryckte en brännande kyss på Leonnas hals, och störtade högt gråtande ur rummet.
«Hvad felas moster, lilla tant?» frågade barnet; «så der gör hon åt mig också, och får då bannor af mamma.»
Leonna svarade blott genom kyssar och smekningar, och betraktade henne vemodigt. Hedda har likväl rätt deruti att barnet liknar honom, tänkte hon, det är hans lockiga hår, hans höga panna, hans näsa. — Hon ihågkom Maries missnöje vid hennes anmärkning om det nyfödda barnets hastiga förändring; detta syntes bekräfta hvad Hedda sagt; äfvensom den påtagliga, kalla känsla, som röjde sig hos Marie i anseende till barnet, så ofta förvånat och sårat Leonnas känslofulla hjerta.
Hedda undvek sedermera att träffa Leonna ensam; om få dagar reste hon till Hertola. Aldrig omrörde Leonna denna sak för Ottilia; men i den minnesbok hon höll, skref hon följande tankar och reflexioner:
— Hedda har rätt, hvilka förluster jag lidit, hvilka smärtande känslor stundom bestorma mitt hjerta, är jag jemförelsevis mycket lycklig mot barnets olyckliga moder. Ej för millioner ville jag byta minnen med henne. —
— Med vett och vilja har jag aldrig gjort mina föräldrar någon sorglig stund, och kan således med längtan och glädje motse deras möte i en bättre verld.
— Jag egde väl icke för mamma denna innerliga kärlek, som bör vara bandet emellan barn och föräldrar. Men Gud, och säkert numera äfven hon, känner huru ofta mitt unga hjerta hade velat öppna sig för henne, men det slöt sig alltid för hennes synbara likgiltighet. —
— Nu inser jag, att hon jemförd med — många andra var god, utan all falskhet och förställning. Hennes liknöjdhet, eller snarare brist på uppfattning af det, jag ansåg ädelt och godt, voro följder af en vanvårdad uppfostran. — —