Fortsättning: — «Aningar äro ej alltid ammsagor, för mig ha de öfvergått i verklighet. Jag trodde mig vara beredd på motgång, men Leonnas förlust har djupt skakat min själ. — — Men är det då ovedersäglig visshet? Min mellankomst skulle kanhända gifvit allt en annan utgång? Så talar egenkärleken. Min bättre känsla tystar den, och frågar: bör icke Leonnas sällhet vara mig kärare än min egen?
Hvad har jag gjort att förtjena hennes trohet? Låtit henne hela år sväfva i ovisshet om mitt öde. När hon lärde känna mig, hade hon ej sett någon annan. Denne är hennes landsman, har hennes fars bifall; hon står i vänskapligt, förtroligt förhållande till hans slägtingar. Huru många skäl att upphäfva ett obetänksamt gifvet löfte åt den fremmande krigaren, som hvar dag gick döden till möte.
Så talar mitt förnuft, och det vill jag lyda, i trots af hvad mitt upproriska hjerta äfven må säga. Jag aflägsnar mig från den ort, der hoppet ej mera blomstrar.
Först måste jag likväl redogöra för dig, för mina upptäckter.
I värsta solhettan kom jag till den gästgifvargård, som endast ligger några verst från —kyrka. Der beslöt jag hvila ut några timmar, och gick för att söka svalka; jag lade mig under några skuggrika träd, och tillsade värdinnan att skicka dit kaffe om en timme.
På den bestämda tiden kom en äldre qvinna med en liten panna och tillbehör, sedan hon satt detta ifrån sig i gräset, neg hon gång efter gång, med fråga om jag icke kände igen henne.
Hon sade sig likväl «genast kännt igen löjtnant Karlowitsch, när han talade vid hennes syster gästgifverskan (der hon bodde, och hvars barn skulle få ärfva det lilla hon kunnat skrapa ihop.)» — — —
Under detta prat kände jag igen en som fordom tjenat i Smittska huset, och under min tid der gick som hjelpreda. Fastän denna menniska alltid förekom mig motbjudande, var hon likväl en bekant, af den jag kunde få höra talas om andra bekanta.
Ömsom titulerande mig för major, löjtnant och öfverste, berättade hon att herr Smitt var död och lemnat bara skuld efter sig, att Hedda var ännu ogift, ehuru det var sagdt att hon skulle gifta sig med en köpman (men han rymde för skuld).