Petter utfor nu häftigt mot «romangriller» och sentimentala «dårskaper;» men stillade sig och sökte ännu öfvertala henne att antaga detta tillbud. Då hon saktmodigt erinrade honom fadrens yttersta vilja, och hans eget i vittnens närvaro gjorda löfte, teg han förbittrad; gick fram och åter i synbar strid med sig sjelf, och sade sluteligen med ansträngning att synas lugn:
«Min önskan att du skulle antaga Renners anbud, härledde sig af broderlig välmening, men jag har äfven en bön till dig, afslå icke den. — Låna mig 3000 Rdr af ditt arf. Jag är skyldig, och har satt min heder i pant att betala dem om tvenne dagar.»
«Huru kan jag göra det, goda Petter?» svarade Leonna saktmodigt. «Du känner ganska väl, att jag ej disponerar några penningar; ej för mina egna behof har jag fått någon handkassa, som likväl ej vore mer än billigt.»
En liten rodnad syntes på den bleka kinden — var det blygsel? — Sedan sade han: «Du behöfver blott ge mig en anvisning på Brandén, som jag skall diktera.»
Med stigande ovilja mot brodrens lågsinthet, som nu visade sig i bjert dager, svarade hon likväl med antagen likgiltighet: «Jag gör ingenting utan att först rådgöra med Brandén och vår gode pastor, som pappa sjelf utsett till mina stöd; likväl lofvar jag att göra allt hvad jag kan, om jag i morgon får häst af dig för att fara till Grönskog och tala vid herr Brandén om saken.»
Hennes lugna utseende bedrog Petter; han nöjde sig med detta löfte; klockan sex lofvade han att hästen skulle stå för dörren.
Detta var ett bekymmer af okänd art för Leonna; ovan att handtera penningar, ansåg hon 3000 Rdr för en betydande summa; men hade ändå gerna dermed köpt sig fri för vidare prejningar, ty hon insåg nog att hon aldrig skulle få dem tillbaka.
En obestämd oro höll henne vaken mer än halfva natten, ty hon hörde huru Petter var i oupphörlig rörelse; han gick ut och in genom rummen; läste upp sin skrifpulpet, för att om få ögonblick åter slå igen den. En obeskrifligt hemsk känsla intog härvid Leonna. Hon beklagade af innersta hjerta den hustru, som är utsatt för en man med ett sådant retligt och svårt lynne. Likväl hörde hon intet ord vexlas emellan honom och Marie, som säkert, tänkte hon, valt det kloka partiet och låtsar sofva.
När de första ljusa flammor — förebud till den uppgående solen — syntes i östern, somnade hon af trötthet, men vaknade förskräckt af ett bultande på sin dörr. Det var Petter, som manade henne till afresan. Hon såg på sin klocka, den var fem.
«O Gud, hvilka furier måste ej rasa inom hans bröst, tänkte hon, de lemna ju honom hvarken rast eller ro! Tänk om jag nu kommer hem från Grönskog, utan den begärda summan; huru blir jag då emottagen af honom? Om också min förmyndare tillåter mig uppoffra denna summa, är det då sagdt att den genast är tillhands.»