«Gud välsigne detta ert förehafvande! Fröken uppfyller en af mina varmaste önskningar, svarade pastorn rörd. Flickans mor synes mig för sträng, om icke kall, för detta veka barnahjerta. I morgon helsar jag på Brandén, och skall söka uträtta allt till det bästa.» De gingo hvar hem till sig.
Leonna var ej utan den erfarenhet, vi förvärfva genom böcker och umgänget med menniskor, men hon kunde ej tro, icke fatta, att egennyttan, — denna i hennes tanke så låga passion, som utesluter hvarje bättre känsla, — skulle intagit brodrens sinne till den grad, att han ville sätta hela hennes jordiska välfärd på spel. Ack, hon kände så litet huru passionerna kunna urarta, om de hejdlöst få rasa. —
Ofta besökte hon sin hoppgifvande plantering; åtföljd af lilla Amalia, satt hon ofta på fotställningen af Bärendorfska grafvården, som låg nära bredvid den, som tillhörde hennes egen slägt. Här berättade hon för barnet om den goda friherrinnan Perlkrans, hvars stoft nu äfven hvilade här, och sökte att inplanta hos flickan vördnad och kärlek för Gud och menniskor. Hon talade om farfadren, och huru glad han skulle blifva, om Amalia vore lydig och god, ty då fick han återse henne som en engel hos Gud.
Från en dylik promenad kom hon en afton. Petters schäs på gården sade henne att han var hemkommen, efter att hafva varit borta i flere dagar.
Marie mötte Leonna i förstugan, hon syntes blek och upprörd; genom den öppna salsdörrn såg hon brodren med långa steg mäta rummet. I förmodan att någon huslig tvist varit å färde, skyndade hon med barnet på sitt rum; men knappt hade hon lagt bort hatt och schal, förrän Petter steg in.
Att han kom in till henne, var något så ovanligt, att hon nästan begynte darra.
Aftonsolen kastade sitt rosenskimmer på alla föremål, men ändå var Petters ansigte gulblekt, uttrycket hemskt, och ögonen rödsprängda, med en mörkröd rand omkring — följder af vid sus och dus genomvakade nätter.
Han anslog en tillkonstlad, skämtande ton, som småningom fick en ansträngning af bitterhet. Han ursäktade sitt besök genom underrättelsen, att han kom i egenskap af «talman» till systern. Han hade skäl att förmoda, det hon redan borde vara mätt på det ensamma lifvet, och sina besynnerliga visiter hos de döda, sade han; det vore hög tid att tänka på de lefvande, och lefva sjelf — det ville säga: taga sig en man, komma ut i verlden, se sig om der och föra en stat, svarande mot den förmögenhet, hon medförde.» — —
Stum, hade hon åhört denna bekräftelse på hvad pastorn sagt. Petter fortfor uppmuntrad af hennes tystnad: «Den man som passar dig bäst, är öfverkommissarien Renner; han är väl icke alldeles ung, men också icke gammal, några och fyratio ungefärligen. Han umgås i de bästa husen, både på landet och i Lovisa; hans döttrar behöfva en mor, som för dem omkring för att roa sig, ty Renner är ingen gnidare.» — —
Så ungefär föllo Petters ord; hon, som kände hans häftighet, hade låtit honom tala till punkt; men då hon såg, att han väntade svar, sade hon, att om detta mot hennes förmodan vore hans allvar, gaf hon herr Renner ett tacksamt, men bestämdt nej; aldrig gifte hon sig mot sin böjelse, och aldraminst, der den ringaste egennytta kom med i spelet.