Nyfikna, hade alla de spinnande låtit foten hvila på trampen, för att lyssna på prestens svar; det skulle afgöra saken, menade gummorna. Men «backstugu Greta Lisa», hon steg fram: «Icke skall vår nådi fröken passa på att tala vid nån annan än min Gustaf. Han har ofta talat om huru hjertans vackert det är på utländska kyrkogårdar, som se ut som de raraste trädgårdar. Fröken säger bara huru hon vill ha det.»

Nöjd vände Leonna hem; pastorn tog hatt och käpp och följde henne ett stycke på vägen. När han såg sig kunna vara obemärkt, stannade han och sade, att han länge önskat tala med henne allena, bad henne hysa förtroende till sin fars gamle vän, och säga om hon nyligen hört något från sin «fästman.» —

Leonnas nekande svar kom gubben att tro, det hon misstrodde honom.

«Fröken Leonna kan lita på mig» sade han, «ingen själ, ej engång min hustru, har minsta aning om hvad bror Nordenskans anförtrodde mig i sin dödsstund, utom det att han gaf mig rättighet att stadfästa det val hans dotter sjelf gjorde, såframt jag ansåg det hederligt. Härtills har min inblandning i edra angelägenheter ej varit af nöden; men nu känner jag af säker hand, att befallningsmannen gifvit kommissarien Renner löfte om sin unga systers hand och förmögenhet; men detta skall ej ske, så länge mina gamla ögon äro öppna.»

«Herr pastorns vänskap för mig öfverdrifver saken,» svarade Leonna leende; «huru kan väl ett sådant förslag falla Petter in? Renner ser ut som en fogelskrämma, med sitt rödfnasiga ansigte; dessutom har han döttrar nästan så gamla som jag, och ryktet talar intet godt om honom, hvarken som man eller far.»

«Visst låter det otroligt, men er bror är skyldig honom en stor summa; den kräfver han nu ut. Befallningsman har vändt sig till Brandén, för att låna penningar af ert arf, men fått afslag.»

«Jag är både förskräckt och förvånad. Huru kan Petter sitta i skuld? Han har ju sin lön, och kan göra sig sportlar utomdess; och arfvet efter pappa var betydligt nog. Han lefver ju utomdess ganska inskränkt i sitt hus.» —

«Men hvem vet, hur det sker utom hus?» invände pastorn; «utomdess har han vanvårdat sin tjenst, hvarom klagomål redan hördes vid vårtinget. Och hvem kan beräkna de förluster den gör, som beherrskas af spelsjukan? ty att han är spelare, är ingen hemlighet mer. Jag skulle ej stört min lilla fröken i sin lyckliga okunnighet, men jag är rädd för följderna. Tala med det aldraförsta sjelf vid Brandén, och neka honom att ge ifrån sig några penningar; och hvad det påtänkta giftermålet med Renner angår, så» — — — «blir deraf ingenting,» inföll Leonna, «äfven om det vore anständigare och fördelaktigare än detta. Det är väl sannt, att jag på lång tid ej hört af Feodor, men jag vet genom major Ivanoff, att han lefver, och åter deltager i kriget. Men om jag också aldrig återser honom här — nå väl — då lefver jag för återseendet i en bättre verld.»

«Men qvinnans bestämmelse som maka och moder?»

«Den första tror jag mig uppfylla genom min trohet mot honom, den andra derigenom att jag åtagit mig alla en moders pligter för lilla Amalia.»