Nu var lifvet ej mera så tomt och ändamålslöst som förut, tyckte Leonna. Barnet slöt sig med innerlig kärlek och förtroende till sin unga fostermor, som fann sig rikeligen belönad.
Feodors anletsdrag utvecklade sig med hvar dag, och hela stunder kunde hon stå med en vemodig, ljuf känsla och se på det sofvande barnet. «Hvad han felat mot Gud och mig,» (tänkte hon) «har han säkert ångrat och försonat genom många goda gerningar. Jag har längesedan förlåtit honom. — Detta barn, det enda synliga minne efter honom, skall alltid vara mig lika kärt som nu. Om vi återse hvarandra, antingen här eller deruppe, skall intet ord, ingen förebrående blick säga honom, hvad jag för hans blick lidit.»
Våren nalkades. Jorden aflade sin svepningsskrud; de gråa skyarne skingrades, himlens blå, och åkerfältens vackra gröna färg, lifvade lefnadslusten hos hvarje väsen; äfven i vår Leonnas hjerta hade smärtans storm rasat ut, och dyningarna småningom lagt sig. Hon hade insett att idislandet af den sorg, en outransaklig Försyn pålägger, är ovärdigt en kristen, och beslöt att kraftigt höja sig öfver den. Huru saknade hon ej trädgården vid Grönskog, der hon haft en rörlig och angenäm verksamhet. Här fanns ingen slags anläggning. Hon framkastade några ord om nyttan af en kryddgård för hushållets behof, och om det nöjet hon deraf skulle njuta — men Petter svarade kort: «sådant der förstår jag mig icke på, och, som jag förmodar, Marie icke heller. Denna sommar kommer att bli afgörande i många fall, och med strunt befattar jag mig icke; grönsaker och rötter fås ifrån Grönskog — för betalning — det förstås, och dermed punkt.» —
Leonna fästade sig ej vid uttrycket om den «afgörande sommaren,» utan funderade, hvar hon nu skulle göra af med de syrener och rosentelningar fru Brandén lofvat skicka henne från Grönskog. Sluteligen beslöt hon att plantera dem vid föräldrarnas graf.
Detta var dock ej så lätt att verkställa; hon behöfde biträde, och så väl brodrens dreng, som ett par andra karlar, hon anlitade, voro både för lata och vidskepliga, de sade: att för sådana barnsligheter störde de icke de dödas hvila, «ty de kunde börja gå igen.» Äfven trodde man, att «prestfar» ej skulle tillåta sådant m. m.
Ledsen genom deras motsägelser, vandrade Leonna till prestgården, för att höra hvad pastorn skulle säga derom.
Ännu på ett betydligt afstånd från boningshuset, uppfattade hennes öra ett besynnerligt surrande och gällande ljud, som tilltog allt mer och mer.
Pastorskan hade hvad man på landet kallar: spinntalko, och hela traktens «snälla spinnerskor» voro samlade, för att sno ihop inslag till en lärftväf; pastorskan satt sjelf och härflade garnet.
Leonna bad henne icke låta störa sig, ty hon ville endast tala några ord med pastorn, som också genast kom ut ur sin «studerkammare.»
Leonna framställde sin önskan, med förfrågan om det lät sig göra. Pastorn funderade en stund: «Nå, hvarföre icke det!» sade han sedan. «Väl har det icke ännu varit brukligt här hos oss på landet, och fröken bör således ej undra på folkets prat; men har fröken mod att vara den första, ta nog andra exempel deraf. Blommor på grafven säga de efterlefvande bäst, att «allt kött är hö, som en liten tid blomstrar och sedan försvinner.»