Marie hade gjort deras bekantskap uti de, af hennes man så föraktligt omnämnde, Hasebergska sammankomsterna. Sjelfva höllo de äfven ett slags föreläsningar hemma hos sig. Petter tålde dem icke; endast då han var frånvarande besökte de hans fru.
Att Leonna hvarken hade nöje eller uppbyggelse i deras sällskap, inses lätt.
Hon vördade religionens höga sanningar, älskade dess milda, försoningsrika lära och dess kärleksfulla anda, hvarmed den tröstar, helar eller lindrar plågan af alla de sår, som blöda af jordiska smärtor, och bar med hvarje dag, af innersta hjerta, fram sitt tacksamhetsoffer; men hon gjorde icke detta till ett skådespel.
Det förekom henne vedervärdigt, att de, som sade sig jemt bära Gud i sitt hjerta, vanhelgade sina läppar med att jemt tala om djefvulen och satan, och helfvetet; och att de, hvars dagar sades förflyta i ånger och ruelse öfver egna synder, skarpt och kärlekslöst fördömde andras minsta förseelser, och predikade bot och bättring för andra, då de syntes hafva nog med att bättra och afbedja egna fel.
Förhållandet emellan hennes bror och svägerska, antog äfven ett allt mera hotande lynne: var Petter hemma, hvilket numera sällan var händelsen, var han dyster och sluten inom sig, eller ock knotande och bitter. Dock förställde han sig skickligt nog i fremmande folks närvaro. Hon, å sin sida, uppfyllde sina husmoderliga pligter utan nöje, ty hon hörde ej ett vänligt eller ett tacksamt ord. Hon undvek honom äfven synbarligen. Reste han bort, gret hon och inneslöt sig med sina andaktsböcker, eller sökte hon de tre «utvaldas» umgänge. Den lilla Amalia försummade hon nästan helt och hållet.
Det fattades Leonna länge mod att uttala sin önskan att åtaga sig barnet, men julaftonen kom; brodrens lynne syntes vara bättre stämdt, än vanligt. Den lilla flickan smög sig kärleksfullt intill Leonna, som sökte glädja det snälla barnet genom små gåfvor; då vågade hon be sin bror och svägerska, tillåta att Amalias lilla säng skulle få komma upp i hennes rum, och att hon hädanefter finge sörja för barnets små behof, äfvensom lära henne hvad dess späda ålder kunde fatta.
«Du tror således att jag icke kommer ut dermed?» frågade svägerskan, med iskall ton och ogillande blick.
«Så bör du icke upptaga min anhållan, goda Marie!» svarade Leonna hjertligt. «Du har mycket annat att sköta, som upptager din tid: mig felas sysselsättning och förströelse; och som jag håller af barnet, kan du tryggt lemna henne åt mig.»
«Leonna har rätt i det hon säger,» anmärkte Petter, som, med ett eget uttryck i sitt ansigte, åhört deras ömsesidiga yttrande. «Jag tackar dig syster! Lemna du flickan till Leonna, kära Marie! ty hvem vet huru länge» — — Här afbröt han tvärt, gick några slag af och an i rummet, blef sedan stående framför sin syster, och frågade med en skämtsam uppsyn, som likväl förekom henne tvungen: «tilltror du dig kunna uppfylla detta löfte, äfven om du gifter dig?»
Öfverraskad, men utan minsta tvekan, svarade Leonna ett bestämdt ja och lade sin hand i hans. Han tryckte den för första och sista gången.