Jag sade mig vara stadd på en resa till H:fors, ville, under det hästarne hvilade, se mig litet omkring, der jag, som hon väl mindes, för några år sedan tillbragt en sommar, men att min tid deremot var så inskränkt, att jag ej hann göra några visiter.
«Befallningsman Nordenskans är icke hemma,» sade hon med ett visst uttryck, som visade att vår fordna osämja ej var henne obekant. «Han reste i dag med sin far till Lovisa, och väntas ej hem förrän i morgon qväll. Hans fru tar icke gerna emot visiter, när han är borta. Men efter majoren far till H:fors, kan ni der träffa fröken Nordenskans, om majoren söker upp friherrinnan Perlkrans.»
«Förmodeligen en slägtinge till fröken?» frågade jag.
«Ännu icke, men det blir väl så. En nära slägtinge till friherrinnan friar till fröken. Man har redan glunkat derom i fyra år, men nu blir det väl snart af, ty när jag bryr gamle Nordenskans, att han snart får hålla bröllop åt sin vackra dotter, ber han mig laga mig i ordning att dansa ut bruden och skrattar så godt; och när lagmanskan Bärendorf (ser du der min aning) var här, för att afhemta fröken, vågade jag kasta fram några ord, om den lycka hennes herr son gjorde, och ehuru hon eljest är något högfärdig af sig, upptogs mitt skämt ganska nådigt.» — —
Jag hade hört nog. — Innan jag skiljdes från henne, bad jag frun förtiga, att hon sett mig här. Ehuru hon syntes något förundrad deröfver, gaf hon sitt löfte, och derpå kan jag lita; ty så stor pratmakerska hon äfven är, så bryter hon det icke; hvad hon eljest ser, hör och gissar, derom disponerar hennes tunga.
Jag reste genom Lovisa till Borgå, jag ömsom önskade och fruktade ett möte med Leonnas far; slumpen skulle få råda. Jag träffade honom icke.
En sjölägenhet var till Kronstadt; derifrån skrifver jag detta; gerna skulle jag besöka min vän Ivanoff och hans älskvärda fru, men jag vill icke, att deras vänskap skall inverka på Leonnas beslut. Jag återvänder till min mor, för att jemte henne resa till min gamla slägtinge, som otåligt väntar mig.
När jag lemnade Suomis strand, var det liksom en röst skulle sagt mig, att detta ej skedde för alltid; men välkomstbägaren måste då räckas mig, antingen af kärlekens hand, eller också vara fylld med Lethes vatten.» — —
Leonna framlefde sin vinter i dyster stillhet; utom vid måltidstimmarna, var hon i sitt eget rum; någongång deltog hon likväl, mera af artighet än af böjelse, i de få fruntimmerssällskap, som umgingos hos hennes svägerska. De bestodo af den gamla pastorskan och någongång fru Brandén. För henne fattade Leonna allt mera vänskap, men Marie syntes ej dela detta tycke och besvarade aldrig hennes besök. Utom dessa båda, var det en enkefru med sin ogifta syster, och sin trettioåriga äfven ogifta dotter, som redan för tre år sedan hyrt sig in der i kyrkbyn. Alla tre voro utan all yttre och inre bildning, och af en devotion, som gränsade nära det löjliga; de utmärkte sig såväl genom sin klädedrägt, som genom en obehaglig släpande röst, när de talade.