«Så talar ert goda och oerfarna hjerta, men min pligt anbefaller försigtighet. Så snart han reder sig ur denna affär, trasslar han in sig i en annan. Hela denna summa är han skyldig Renner, men får han den i sina händer, tör han åter kasta den i raffellådan, liksom andra upplånta summor förut, och då är han ohjelpligt förlorad. Men får jag inteckning i gården, så far jag direkte till Renner, och söker uppgöra billigt ackord med honom. Går Petter ej in på dessa vilkor, drar jag mig ur spelet, och han får hjelpa sig så godt han kan.»
Dervid blef det, och vi lemna Leonna för att följa hennes förmyndare på detta ingalunda behagliga besök.
Brandén låtsade ej se den förstämda och oroliga sinnesstämning, hvarmed Petter kom honom till mötes. Brandén talade om det nöjet frökens lika oförmodade som angenäma besök åstadkommit på Grönskog; huru lilla Amalia blifvit med glädjerop emottagen af hans barn — «tro således icke, kära bror, att vi så snart släppa dem ifrån oss, och jag kommer nu sjelf för att uppgöra en affär, som fruntimmer icke alls förstå sig på.»
Petter nickade otåligt ett slags bifall. Brandén förelade honom nu det förslag, vi redan känna, och erböd sig i detta fall att uppgöra liqvid med Renner, som då skulle utfalla förmonligare för Petter, än om han gjorde den sjelf.
«Hvem fan har sagt dig, att jag är skyldig Renner denna summa?» ropade Petter.
«Det har ryktet,» svarade den andra, utan att låta störa sig af Petters häftighet eller bistra blick; «och när jag jemför brors ifver att få penningar, och den säkra underrättelse jag fått, att den åt Renner anförtrodda uppbördskassan om få dagar skall undersökas, blir ju slutsatsen lätt.» —
Petter, som med kufvad vrede vandrat fram och åter, ställde sig nu framför Brandén och sade med stark tonvigt: «Det liknar på håret ett spioneri, som jag aldraminst ansåg mig förtjena af dig. Jag som sjelf lagade så, att du blef antagen till förmyndare för min syster, på en tid då dina affärer nära nog liknade mina nu. Jag dåre, som inbillade mig att derigenom få en vän, som vid tillfälle gjorde mig en återtjenst. Nu ser jag, att den är en narr, som räknar på tacksamhet!» och åter begynte han vandra.
«Du gör mig orätt; jag erkänner min skuld, och är skyldig dig tacksamhet för mera än du tror. — Det ögonblick jag af dig kallades till din döende far, stod jag på branten af en afgrund, och färdig att ohjelpligt nedstörta i den. Jag bar på mig några hundra riksdaler, de sista man velat låna mig på min redan graverade egendom. Denna summa brände i min ficka. Jag väntade blott på morgondagen — du vet att vi då åter skulle samlas hos Renner; der skulle jag våga en mästerkupp, som, efter mina då förvirrade begrepp, skulle på samma tärningar återgifva mig min förlorade förmögenhet.»
Petter nickade. Brandén fortfor: «Detta kände du, åtminstone i det närmaste; och ändå förde du mig till din far!! — Du berömde för den döende min rättskaffenhet, min affärsvana; du sade, att han aldrig kunde få en bättre förmyndare för sin dotter. — Detta grep mig liksom med jätteklor. Djupt i min själ fann jag, huru ovärdig jag var detta loford. — När jag då äfven såg denne nyss så verksamme, friske och lefnadsglade man ligga der, halftförkrossad vid grafvens brädd, hörde huru han, med fullkomligt förtroende till min redlighet, öfverlemnade mig sin älskade dotters framtida väl och den förmögenhet, han så redligt vårdat och förkofrat, i mina händer — äfvensom hans, väl ej i tydliga ord uttalade, men lätt insedda, farhåga att på något sätt göra henne beroende af dig, — Nej afbryt mig icke, jag vill tala till punkt — då gjorde jag ett högtidligt löfte att ej svika hans förtroende, blifva en redlig förvaltare af hvad han anförtrodde mig, och använda alla krafter att höja mig ur det djup, hvari jag störtat mig och de mina, på det jag en gång liksom han med lugn måtte nedstiga i min graf. Detta löfte har jag sedan redligt hållit; oaktadt alla frestelser och speord af dig och mina förra sällskapsbröder, har jag sedan dess hvarken handterat kort eller tärningar. Jag har reglerat mina affärer, och använder min tid till nyttig verksamhet. Jag har återvunnit friden med mig sjelf, och huslig sällhet — nej vänta ännu! — För allt detta ser du, har jag att tacka dig. Du var ett redskap i Försynens hand! Jag vill bevisa min erkänsla derigenom, att uppmana dig till samma handlingssätt, och skall vara behjelplig i allt, som icke strider mot min pupills bästa.»
Petter hade, som vi hört, flere gånger velat afbryta detta långa tal, men nu var det förbi med hans tålamod.