Han lät Brandén veta, att om han blifvit hans systers förmyndare, stod han icke i samma förhållande till honom sjelf; äfven kunde Brandéns handlingar aldrig blifva rättesnöre för hans egna. «Om du sagde dag kommit till Renner,» sade han, «hade kanske din lycka varit gjord för alltid, ty hvarken Renner eller Pallting hade den dagen haft någon lycka i spelet, och en resande som de snappat upp, när du icke kom, hade vunnit rätt ansenligt, utan att rätt vara hemma i spelet, men de andra hade otur den gången.»
«Detta känner äfven jag, men också det, att besagde herrar voro sprittrasande, när den resande icke kom igen andra dagen, som han lofvat. Hans vinst var endast en lockmat. Han skulle plockas likasom vi.» —
Men på det örat hörde icke Petter, utan frågade, hvaruti hans beprisade tacksamhet skulle bestå, och då ännu en gång Brandén med exemplariskt tålamod ville öfvertala honom att öfvergifva spelet, samt söka reda sina affärer, blefvo de afbrutna af en fremmandes ankomst.
Det var en rysk handlande, som några år drifvit en fördelaktig handel i byn.
Petter syntes ej vara missnöjd, att samtalet blef afbrutet; tog på sitt sätt vänligt emot den fremmande, och bjöd honom plats, men ryssen klädd i sin fotsida kaftan, blef stående; bugande strök han sig om det långa skägget, och bad herr befallningsman icke upptaga det illa, att han ville hafva betaldt för de varor, han krediterat honom under trenne år. Äfven var han nödsakad att uppsäga den borgen, han ingått för hvad källarmästarn Carlsson i Lovisa hade att fordra af befallningsman Nordenskans. — Utomdess hade hans syster bedt honom säga till, att det fruntimmer, som bott hos henne, och för hvars hyra, mathållning och uppassning m. m. befallningsmannen äfven lofvat ansvara, hade nu i all tysthet begifvit sig bort, utan att man kände hvarthän. Hon hade nu bott der i elfva månader, utan att hans syster ännu sett någon betalning.
Petter, som säkert ej förutsett ändamålet af ryssens besök, hade nu flere gånger sökt hindra fortsättningen af dessa obehagliga detaljer, men denne lät intet störa sig; tvertom syntes han vara belåten att hafva ett vittne. Han tillade, att han ej tviflat på sin ärade debitors vilja och förmåga att betala, och gerna lemnat honom det anstånd, han begärt, att reglera arfvet efter sin far, men nu vore detta undangjordt, och hvar och en behöfver sitt, i synnerhet en handlande, som skall röra sig med penningen. Till det andra vore sällsamma rykten i omlopp — han kastade dervid en genomträngande blick på Petter — angående en stor balance i den kassa, kommissarien Renner haft om händer. Denne skulle då lemnat i vederbörandes händer en skuldsedel af befallningsman Nordenskans på flere tusen rubel, som inom få dagar vore förfallen. Den välborne herrn skulle således ej undra på, att han skyndat sig hit, för att antingen få betalning, eller inteckning i gården.
Efter utseendet hade Brandén varit ett likgiltigt vittne till hvad ryssen haft att säga, men oförmärkt hade han noga iakttagit Petter. Han varseblef en sällsam färgskiftning i dennes förut likbleka ansigte. Den uppbrusande häftighet, med hvilken Petter bemött honom sjelf, qväfde han nu, liksom medveten af huru litet den här var på sitt ställe, och sedan han ej kunde hindra ryssen att fortfara, syntes han till och med åhöra honom med kallblodighet. Men Brandén, som kände honom bättre, bäfvade för den inre strid, som spände ådrorna i hans panna.
När ryssen upphört att tala, svarade Petter efter utseendet lugnt och ovanligt höfligt: «Jag erkänner så väl edra fordringars riktighet, som min stora försummelse. Hvad borgen angår, ärnade jag i dessa dagar betala alla mina skulder; således äfven den lumpna summa Renner har att fordra af mig, som efter hvad jag nu hör, ryktet tiodubbelt förökat. Herrns fordran skall kanske ännu i dag blifva liqviderad. Ledsamheter i tjensten ha bringat mig utur humör; och jag behöfver hvila ut efter en sömnlös natt, ty min hustru var ganska illamående. — Derföre ber jag herrarne nu vara goda och lemna mig, men komma igen mot aftonen och dricka thé, så få vi talas vid om saken. Du ursäktar väl, bror Brandén, att jag ej ber dig qvar till middagen, sade han till denne, men jag vill ej besvära Marie, då hon ännu ej är bra. — Du är utomdess en alltid välkommen gäst i prestgården. Tag gubben med dig i afton, så kunna vi i hans närvaro uppgöra allt till det bästa.»
Med en nästan krampaktig handtryckning skakade Petter deras händer till afsked, och följde dem ut på trappan, vände sedan om och slog ljudligt dörrn igen efter sig.
Denna tilltvingade fattning behagade ej Brandén; men han teg. Sedan meddelade han pastorn sina anmärkningar öfver Petters uppförande, och ju närmare det led till den bestämda thetimman, ju mera intogs han af en oro, den han ej kunde gifva något namn. När de sedan båda gingo förbi ryssens boning, öppnade denne ett fönster för att säga dem, att han icke kunde komma derifrån förrän efter en stund, så framt han ej ville förlora en fördelaktig handel.