I förstugan möttes de af fru Nordenskans; båda herrarne yttrade sin fägnad att se henne så rask efter sitt illamående. Hon såg på dem något förundrad, och svarade sedan: «Jag har icke varit sjuk, men orolig öfver Petter. Han har på några dagar varit så besynnerlig. Hela denna natt var han i oupphörlig rörelse, utan att lägga sig eller njuta någon hvila. Han frukosterade ej som vanligt, och har likväl ej ätit någon middag, ty när «kusin» Brandén och den ryska köpmannen gick bort, ropade han på mig, begärde ett glas vatten, och tillsade mig att taga nyckeln ur salsdörrn, på det att det måtte blifva mycket tyst, emedan han nu ville försöka att sofva. Om han ännu ej kommit ut, innan herrarne komme hit, skulle jag be er vara så goda stiga upp i vindskammarn; jag skulle laga thé i ordning och sedan väcka upp honom. «Det besynnerligaste var,» tillade hon, «att sedan Petter redan gått in, vände han om och ropade efter mig så ovanligt vänligt: «God natt med dig, Marie!»»
«Det der förefaller mig äfven underligt; kan det vara någon riktig sömn, som varar så länge?» anmärkte Brandén, sedan Marie lemnat dem.
«Är det då sagdt att han genast kunde somna? det är ingen lätt sak vid en så upprörd sinnesstämning.» Den andre medgaf, att pastorn hade rätt.
Theet bars in; straxt efter kom Marie åtföljd af ryssen, som såg något förundrad ut att ej finna värden tillstädes. Brandén sade då på finska språket, som Marie icke förstod, att befallningsman Nordenskans blifvit illamående en stund efter sedan de lemnat honom på förmiddagen, men sedermera somnat. Så snart de druckit en kopp thé, ville han och pastorn, som gamla bekanta, gå in till honom och se huru det stod till. Han skulle här afvakta deras återkomst.
«Bara icke alltsammans är gjordt på konster!» invände ryssen misstroget.
«Hvarföre det? I hvarje fall skall herrn icke bli den lidande.» Brandén och pastorn lemnade rummet.
De inträdde i salen, och lyssnade vid Petters kammardörr; intet ljud, intet andedrag hördes; de tviflade om någon var i rummet, och sågo tvehogsne på hvarandra. Slutligen när de öppnade dörren, sågo de honom liggande utsträckt på en soffa; rullgardinen var nedfälld, pastorn gick och drog hastigt upp den, i tanke att han dervid skulle vakna, men han förblef orörlig; de närmade sig och funno honom — död.
«Der har jag bekräftelse på min oro, min obestämda aning,» sade Brandén, i det han med fasa betraktade liket af den man, med hvilken han talat få timmar förut, och funnit så omedgörlig att förändra sitt kropp och själ förstörande lefnadssätt.
«Nu är det icke tid att undersöka huruvida han dött en naturlig död eller ej,» fortfor han efter en kort tystnad, «vi skola söka freda hans minne från misstankar och vanära, och hans familj från nesa och blygd.»
Hans ögon föllo på ett sammanviket papper, som låg på en framför soffan stående stol. Det var en bön till den «fordna vännen» att antaga sig hans hustru och barn, ty han kände att han ej kunde öfverlefva förlusten af sin heder och egendom — sedan två dagar visste han, att han skulle blifva afsatt från tjensten.