Deras första omsorg var att förafskeda den ryska köpmannen, innan han fattade några misstankar. De gingo således upp till honom, der han med stor otålighet väntade dem. De sade, att de funnit herr Nordenskans mycket sjuk, men att de gingo i borgen för hvad han hade att fordra; ty Brandén var öfvertygad, att Leonna ville göra en uppoffring för att rädda brodrens rykte. Det lyckades förträffligt. Ryssen hade större förtroende till löftesmännen än till den, som uppehållit honom så länge med fagra löften.
Varsamt upplyste herrarne sedan Marie om sanningen, och nödvändigheten att ännu dölja dödsfallet. Hon syntes i deras ögon taga saken någorlunda kallt, man var nöjd med allt hvad de företogo. Tjenstfolket underrättades på ett skickligt sätt, att deras husbonde var sämre — ty illamående hade hans fru redan om morgonen sagt honom vara. — Han ville, sade de, ej blifva störd af någon, således fick ingen gå in, men herrarna sjelfva skulle qvarblifva öfver natten (hvarföre äfven bud afgick till pastorskan, på det hon ej vore orolig när hennes man icke kom hem). Det anbefalltes den största tysthet åt den, som bäddade sängarne i gästkammaren o. s. v. När folket kom i rörelse andra dagen, sades det att den sjuke aflidit om natten, och att båda herrarne och äfven hans fru varit närvarande vid hans död.
Oaktadt all deras omsorg voro dock många rykten i omlopp. Den egentliga orsaken till hans död blef likväl aldrig bekant, ty af lätt begripliga skäl tillkallades ingen läkare. Några trodde att han tagit förgift, andra glunkade om strypning, emedan halsen var blå. Säkrast var att förmoda, det en sammanpressad förtviflan och häftig sinnesrörelse dödligt inverkat på hans af nattvak och starka drycker försvagade fysik. — Dervid vilja vi hålla oss, och kasta nu en slöja öfver den olycklige — en af de många som vandra bort, i medvetande af ett helt och hållet förfeladt lif. De äro, utan att väcka någon saknad, varnande exempel för andra. — — — — —
Följderna voro de vanliga; gården försåldes på auktion tillika med all lösegendom; ingenting skulle återstått för enkan, om icke kreditorerne varit hederliga nog, att ropa in det nödvändigaste af kläder och husgeråd. Leonna förklarade i vittnens närvaro, att hon, med svägerskans samtycke, upptog den lilla flickan till fosterbarn, utomdess skänkte hon Marie tvåtusen Rubel, hvaraf hon årligen skulle få intresset; kapitalet skulle likväl stå inne hos Brandén.
Vid denna, af Marie så litet förmodade godhet, brast isen som omgifvit hennes hjerta. Hon störtade i sin svägerskas armar och biktade, hvad hon ännu trodde vara henne en hemlighet, att barnet hvarken var hennes eller Petters. Likväl sade hon sig ej känna dess föräldrar. Att denna handling förbittrat hennes lif, att hon hade sökt sin tröst i andaktsöfningar, sade hon, men ingen frid hittills funnit. Nu, sedan hon lättat sitt hjerta genom denna bekännelse, hoppades hon, att det blefve annorlunda. Hon ville lefva ett stilla, ångerfullt och heligt lif, hos de förr omtalta bönesystrarna i grannskapet.
Både Leonna och fru Brandén ogillade högeligen hennes beslut, och sade att ett sådant sällskap icke vore henne nyttigt.
«Ett sådant overksamt lefnadssätt gagnar ju hvarken dem sjelfva eller andra,» sade den sistnämnda, «och deras gudsfruktan förstår jag mig icke på; ty värre och ofördragsammare menniskor, i att häckla och dömma andra, har jag aldrig ännu sett, och med all deras skenhelighet» — —
«Så dömma de förblindade verldsmenniskorna alltid,» inföll Marie ifrigt, «men säg sjelf om icke de af nåden upplysta lättare och bättre skola varseblifva andras synder och själsförderf, än de, som ännu lefva i blindhet och mörker?»
«Må så vara; men Jesu gudomliga lära säger oss, att vi skole icke döma, — utan förlåta och öfverskyla vår nästas fel och svagheter, och föregå dem med goda exempel, i det att vi lefva och verka bland menniskor, och ehuru utsatta för samma frestelser, likväl bibehålla oss renhjertade i sanning, tålamod och kärlek till våra medmenniskor; i stället for att likt dessa göra oss förhatliga genom elaka omdömen och förakt för andras öfvertygelse.»
Marie syntes förnärmad; hon aflägsnade sig tigande, och blef vid sitt beslut. Likväl trifdes hon icke länge hos dem; det behöfdes icke många veckor, sedan hon sett och hört dem i deras husliga krets, att inse huru rättvist fru Brandén bedömt dem.