Hon flyttade sedan tillsammans med fru Snabbeck. Genom henne erhöll hon arbetsförtjenst, och verksamheten lifvade hennes själ. Hon hade nu ett mål, hvarföre hon lefde; det var att vårda dens ålderdom, som vårdat hennes egen barndom. Småningom fattade hon äfven smak för annan lektyr; den förskaffade henne förströelse och gaf henne begrepp om många saker, hvarpå hon aldrig förut hade tänkt. Hon blef tolerantare i sitt omdöme om andra, fann att man kunde förena arbete och bön, ett muntert sinne med religiositet. Men i de fordna «själafränderna» jäste hatets galla. —
Leonna lefde ett trefligt, verksamt och välgörande lif på sitt kära Grönskog, i fullkomlig okunnighet såväl om det, som rörde Feodor, som hvad förtal och elakhet sammanväfde på hennes bekostnad.
Återseende af gamla bekanta.
Läsaren måste nu förflytta sig många, många mils väg från den ort, dit vi förlagt vår sista skildring; vi föra honom till en af oss förr omtalad paviljong, tillhörig en viss af oss känd familj, boende i en viss ehuru onämnd rysk stad. — Ett rundt bord, öfvertäckt med en blå och hvit damast bordduk med fransar omkring, står midt på golfvet; derpå det blanka théköket med sitt tillbehör; ett äldre, men ännu vackert fruntimmer sitter sysselsatt att tillreda den aromatiska drycken. Leende höjer hon varnande sitt pekfinger åt en ljuslockig gosse om fem år, som uppställt ett detachement tennsoldater emellan thékopparne.
Vid det i öfra ändan af rummet stående fortepianot sitter vår Ottilia och ser, med en leende madonnablick, på en i hennes famn slumrande årsgammal gosse, under det att hon med ena handen lockar toner från instrumentet; vid hennes fötter på en liten pall sitter en treårig ljusalf, hållande en docka på samma sätt som mamma håller den lilla brodren, och lyssnar på musiken.
Den gamle Wasilij, som stått bakom gamla fruns stol, syntes på en gång lyssnande närma sig till ett fönster, der en spegel reflekterade landsvägen, skyndade sedan utan att säga ett ord, ur rummet, och blef borta. Gamla frun bar således sjelf théet till sin svärdotter för att ej störa det sofvande barnet, som äfven af henne betraktades med — hvad skola vi benämna det — med ljufva farmoderliga dufvoögon.
Nu hördes manliga steg utanför dörren. «Pappa, det är pappa!» ropade lilla «Kosta,» som, kastande ifrån sig leksakerna, störtade i armarne på den inträdande fadren.
Majoren återkom från en resa till Petersburg och Kronstadt, det var första gången han varit aflägsnad från de sina, sedan han gifte sig.
Sedan han tryckt moder, maka och barn till sitt varma, trofasta hjerta, och de hemmavarande berättat hvarje liten händelse, som passerat under hans frånvaro, och han ersatt de under den tiden blesserade, och till verkliga krymplingar blefne soldater som stodo under lilla Kostas befäl, med andra nya trupper, samt delat ut prennikor och andra goda saker, önskade Ottilia höra, huru hans resa hade gått, och hvad han kunnat uträtta i en viss sak.
För att träffa onkel Ludvig, hade Ivanoff rest till Kronstadt, der fartyget undergick reparation. Hemkommen ifrån en resa till tyska handelsorterna och sist från Hamburg, ärnade kapten Lurhjelm taga frakt till Finland. Efter Ottilias önskan, hade han gjort ett besök hos fru von Harlinghausen, som ej låtit sonen öfvertala sig att resa med honom. Af henne erfor Ludvig att Feodor lagt in om afsked; modren trodde, att han med säkerhet skulle inträffa i Petersburg mot medlet af Augusti; majoren hade der lemnat ett bref, hvaruti han ålagt honom att resa hit till dem, der nyheter af största vigt väntade honom.