«Nämnde du ej hvarom de handlade?» frågade hans fru.
«Det skall nog hans eget hjerta säga honom,» försäkrade majoren.
«Ack bäste Konstantin, jag fruktar, att vi mycket misstagit oss i anseende till denne din vän. Huru är det tänkbart, att han ännu är trogen sin första kärlek, då han på tvenne år ej låtit höra af sig och likväl haft ett års tjenstledighet? Den der hastigt vunna rikedomen har säkert gifvit honom ett annat sinne. O att min ljufva Leonna skall älska en så vanlig menniska!»
«Tro icke min Anna, att jag gillar hans uppförande i detta fall, men fördömma honom ohörd, vill jag likväl icke,» sade Ivanoff. «Några påbörjade och afbrutna meningar i den korta skrifvelse, jag i vintras erhöll från honom, låta mig ana en strid mellan hjertat och förståndet. Men hvarföre han äfven vis-à-vis mig iakttager denna förbehållsamhet, är obegripligt. Vi få väl höra, när han kommer hit, vi kunna kanske få vänta honom i nästkommande vecka.»
«Han borde likväl fått veta, att Leonna» — —
«Ja sådana ären j, qvinnor!» inföll majoren skämtsamt. «Först misstror du honom för glömska, otrohet, högmod och allt ondt, och likväl skulle jag låta honom veta Leonnas olyckor och hennes oro öfver honom, på det han af barmhertighet måtte komma och uppfylla sina löften, är det icke så? Jag deremot, misstror honom icke, men vill ändock känna gunstig herrn på pulsen, om han är värdig en sådan flicka, som Leonna. Hon är för god att vara föremålet för en svalnad kärlek; — finner jag detta, så ber jag honom i Herrans namn fara tillbaka till sitt slott och sina vinberg, och gifta sig till ännu ett murknadt stamträd; — och sedan låter jag med godt samvete Leonna tro att han är död. Du vet att hon har förnuft att bära den sorgen. — Men gif mig nu en kyss, och låt oss tala om något annat,» fortfor majoren. «Jag medför nyheter från din bror Otto. Han är en af de skickligaste eleverne vid ritkontoret i Petersburg, och onkel låter visst icke hans anlag bli ofulländade. Få se, om icke den goda mannen sjelf följer ynglingen på en resa till Schweitz och Italien om ett eller par år. — Nu måste du tänka på anstalterna för din resa, inom 14 dagar är onkel segelfärdig.»
«Tack, dyre Konstantin! men är det då så omöjligt för dig att komma med?» Hon lade armen om hans hals, och såg på honom med bönfallande blick.
«Rent ogörligt, älskade Anna. Tror du att jag eljest ville neka dig, och mig sjelf detta nöje; ty äfven jag ville gerna återse den ort, der jag stackars krympling fann en så dyrbar skatt, och är utomdess litet nyfiken att en gång se din Leonna, men det kan icke ske. Äfven har jag funnit bättre, att Kosta blir här hemma, och Natinka följer med dig; flickan behöfver din tillsyn, och är ännu för liten att emottaga några intryck af hvad hon der kan komma att se eller höra. Annorlunda är det med den liflige allt uppfattande gossen. Efter min öfvertygelse bör just en gosse som barn lära sig att älska hemmet; han kommer tidigt nog att lemna det, och då bör hågkomsten af föräldrahemmet och dess rena seder, afhålla honom från det opassande och dåliga sällskaper, samt sedan ingifva honom håg och omtanka att förvärfva sig ett eget hem. Så har det åtminstone varit med mig.»
Gossen kom nu för att bjuda sina föräldrar god natt, och då fadren enligt sin vana tog med båda sina händer om gossens hufvud och kysste dess rosenkinder, sade barnet: «Du brukar ju alltid om aftnarna fråga Kosta, om han på dagen varit snäll eller oartig. Nu har du varit så länge borta ifrån oss, och frågar icke. Huru kommer det till, pappa?»
«Jag frågar icke, ty jag vet, att Kosta nog sjelf talar om det för sin pappa,» svarade fadren leende och såg honom i ögonen.