«Om jag varit beskedlig skall farmor, mamma och Wasilij säga dig,» genmälte gossen med småvigtig min, «men hvad jag gjort illa, säger jag dig nog sjelf; för annars skulle pappa ej kunna förlåta mig. Du skall derföre veta, att jag en dag var riktigt stygg mot Wasilij, för att ensam få draga Natinka i lilla vagnen omkring i trädgården, när han, som jag nog visste, icke hade tid att komma med. Allt gick så bra; Natinka höll tömmarna. Jag kråmade mig liksom vår ena häst, som mamma kallar «figuranten.» Så kommo vi ända upp till stora gungan, — men der fick jag se en så stor och grann fjäril, den ville jag så gerna hafva fast. Jag lemnade vagnen, och sprang efter den. Fjäriln flög allt längre och längre ned åt gången, tills den satte sig på törnroshäcken; der knep jag den så sakta, och ville visa den för mamma; då mötte mig Wasilij och frågade efter Natinka; men henne hade jag alldeles glömt. Ack pappa när hon blef der allena, hade hon börjat gråta och ville ur vagnen, och då ingen hjelpte henne, föll hon och stötte sitt lilla knä, och fick en bula i pannan. — Var icke Kosta bra obeskedlig, som lemnade sin lilla söta syster, för en fjärils skull? Vill du förlåta honom, pappa?» och gossen såg härvid så bedjande på sin far med de tårfyllda, blå ögonen.
«Du bad väl mamma och Natinka om förlåtelse straxt?» frågade fadren allvarsamt.
«Det förstås pappa! och Wasilij äfven, men jag kunde icke somna på länge den qvällen, för det du icke var hemma, för att förlåta mig.»
«Efter du så mycket ångrar ditt fel, förlåter jag dig gerna, endast du hädanefter är mera aktsam om dina små syskon.»
En kyss på pappas hand, och gossen hoppade bort. I föräldrarnas ögon glänste en glädjetår, i det de tyste men likväl så vältaligt tryckte hvarandras händer.
Ett sådant förhållande inom familjen är Gudstjenst. Hemmet är här barnets himmel. Fadren representerar gudomen. Han älskar, varnar, straffar och förlåter; han bereder husets välfärd både i andelig och lekamlig måtta. —
Modren är kärleken, försoningen. Vid hennes bröst inslumrar det leende barnet. Hon vakar öfver det sjuka; hon bannar, men lider med det felande, som, i känslan af sina fel, så gerna lutar sig mot hennes sköte, ty hon är tålig och mild. —
Sanningskärleken är den ande, som styr alla husets medlemmar, och den skall utgå från Fader och Moder. Då äro de tre äfven ett.
Ungefär en vecka sednare samlades åter vår lilla familj en eftermiddag i paviljongen. De båda fruntimren voro sysselsatta med handarbeten, den lilla gossen sof i sin korgvagn; de andra barnen lekte utanför under Wasilijs uppsigt. Majoren rökte sin pipa och läste tidningarna. På en gång utbrast han gladt; «Nytt, nytt, Feodor Karlowitsch är i Petersburg, han har afsked som öfverste med tillstånd att bära uniform. Som han redan haft afskedsaudiensen, kunna vi vänta honom alla dagar.»