«Synnerligt brådtom har han likväl icke,» anmärkte Ottilia; «borde han icke redan vara här. Tidningen är ju redan gammal.»
«Viljan och förmågan äro ej alltid lika snällfotade,» sade en röst nära dem. Feodor stod i den öppna dörren, och höll lilla Kosta vid handen.
Det undgick icke Feodor, att majorskan, efter den första öfverraskningens glada helsning, antog ett mera kallt — visst icke frånstötande, men allvarsammare väsende än vanligt. Derföre vände han sig till henne sägande: «Lilla Konstantin sade mig, att hans goda mamma var ledsen på mig; om så är, ber jag ödmjukast att få veta, hvaruti jag felat, för att desto snarare erhålla tillgift.» Hon rodnade lätt, kallade gossen en «pratmakare,» och gaf honom ett litet uppdrag för att få honom bort; sedan sade hon: «öfversten känner, hvilken vänskap jag hyser för en person som, genom sin kärlek och trofasthet mot en viss man, ej förtjenat att bemötas med glömska eller likgiltighet, undra således icke.» — —
«Det är således mig fru majorskan beskyller för likgiltighet och glömska?» föll Feodor henne med rörelse i talet. «Ack ni vet icke hvad jag» — — —
«Du bör ursäkta min Anna,» invände Ivanoff, och gaf sin fru en vink att öfverlemna saken åt honom. «En qvinna, hvilken lik henne, aldrig älskat någon annan, än den som blifvit hennes man, kan ej tänka, ej föreställa sig att en flicka kan blifva lycklig med någon annan än den, som varit föremålet för dess första kärlek, således finner du» — —
«O jag finner mera än väl, att allt är förbi,» afbröt honom Feodor med sorgsen stämma. «Det är således afgjordt? Leonna har gjort ett annat val!»
«Skulle du finna det underligt, om så vore?» frågade majoren.
«Nej, jag har länge beredt mig derpå, äfven anade jag, att jag här skulle få bekräftelse på min förmodan: en utgång gillad af förnuftet, men hvaremot hjertat, det egoistiska hjertat, gjort tusende inkast. Det var likväl endast hennes lycka jag åsyftade, genom min tystnad, mitt frivilliga aflägsnande. Måtte hon vara lycklig! Hvem förtjenar det mera än hon?!»
Ivanoff, som såg sin fru vara rörd af Feodors synbara smärta, bad henne först lemna honom de bref, Leonna skrifvit henne till efter en «viss händelse» och sedan bestyra om något till den kära gästens förplägning. Begge fruarna aflägsnade sig och herrarne blefvo allena.
«Läs,» sade majoren och lemnade Feodor det första brefvet, «så får du se, huru lycklig Leonna var på en tid, då din närvaro förmått gifva allt en annan vändning.» Sedan återtog han sina tidningar, men lemnade ej vännen ur ögnasigte.