Oro och glädje, deltagande och ånger, bedröfvelse och sluteligen farhågor öfver hvad alla dessa olyckshändelser skulle inverka på hennes kropp och sinnen, omvexlade i Feodors själ under läsningen, och återspeglade sig i hans ansigte. Några minuter satt han sedan försänkt i smärtsamma tankar. På en gång spratt han till, en ryslig tanke hade fallit honom in. Det hade ej undfallit honom, att majoren gifvit sin fru några hemliga vinkar: hvad betydde väl dessa? — var Leonna död, eller — fasansvärda tanke! — hade sorgen rubbat hennes sinnen! — Han störtade till majoren, som ännu bibehöll sin tystnad. «Af barmhertighet Ivanoff! har du flere bref, eller» — han förmådde ej mera, utan sjönk ned på en bredvid stående stol.

Han erhöll då det andra brefvet, jemte några uppmuntrande ord af majoren; Feodor läste och återläste det på nytt, tryckte brefvet med förtjusning till sina läppar. Det sade honom, att hon lefde, att hon var fri, och att han lefde i hennes minne! — —

Feodor omtalade sedan för majoren och hans fru den resa han föregående sommar gjort till Finland, de sammanträffande omständigheter och underrättelser, som missledt honom samt motiverna till och för hans handlingssätt. Båda insågo äfven det ädla deruti, men förebrådde honom sitt ringa förtroende till dem; sluteligen måste de äfven medgifva, att denna hans tystnad bevisade hans starka tro på deras vänskap för honom.

Feodor ville genast resa, för att genom natt och dag skynda till den älskades fötter, och erhålla tillgift, men vännerna föreställde honom svårigheten och olägenheten af att meddela sig åt Leonna, när hon bodde i brodrens hus, hvars lynne ingalunda förbättrat sig. Det var långt ändamålsenligare att i sällskap med majorskan och onkel Ludvig göra denna resa. Onkeln kunde, som vän till Leonnas far, ega anspråk på sonens aktning.

Andra dagens post medförde tvenne bref; det ena från Ludvig, att allt var klart för afresan; det andra från Leonna, som underrättade dem om Petters död. Att detta dödsfall, ehuru olyckligt i sig sjelft, ingalunda var obehagligt för våra resande, inses lätt. De sluppo derigenom många obehagligheter, och med god vind och glada hjertan seglade de nu till vänskapens och kärlekens gröna hopps udde.

Återseende. — Brudsorgen och Slut.

För att undvika dammet, och njuta af den uppfriskande morgonluften, reste det nuvarande «Grönskogsherrskapet» helt tidigt en vacker söndagsmorgon till kyrkan. De stego af hos pastorns, der de anmälde sin återkomst till middagen med en kalffjerndel och ett knyte grönsaker.

Sedan de något ordnat toiletten, återstod en timme till sammanringningen. Leonna begagnade denna tid för att besöka sina älskades grafvar. De af henne ditsatta träd och rosenbuskar syntes arta sig väl och hon hade nyss satt sig på den grönskande torfbänken, då hon hörde att någon närmade sig. Hon såg sig om och fann det vara Greta Lisa, jemte en annan person, ännu dold bakom Bärendorfska grafvården. «Backstugu mor,» som säkert ej trott sig finna någon här, gjorde ett ofrivilligt utrop vid åsynen af sin unga fröken. Den andra steg då hastigt fram — det var Feodor. — — — — —

Han och hans ressällskap hade denna morgon anländt till den förr omtalta gästgifvargården. Något trötta efter den resa de gjort genom natten, önskade Ottilia och äfven onkeln dröja här några timmar, innan de begåfvo sig på vägen till Grönskog, Leonnas nuvarande bostad. Men Feodor hade ingen ro att följa deras exempel. Till fots vandrade han dessa tre verst, och befann sig snart i backstugans grannskap. Greta Lisa stod vid källan, för att upphemta vatten. Hon uppgaf ett rop af förvåning och glädje, när hon kände igen honom; enträget bad hon honom stiga in i stugan, men han nekade. Han ville blott göra henne några frågor, och hvem dessa gällde, känna vi nog. Hon, som ingenting högre önskade, än att få tala om sin söta fröken, berättade nu om kaptenens död och frökens svåra sjukdom, och huru hon sjelf vårdat henne under densamma, huru tålig och mild fröken varit o. m. d.