Greta Lisa redan kyrkklädd, frågade om icke «nådig herrn» ville se huru vackert hennes man planterat träd omkring Nordenskansska grafven. Der hade, sade hon, den stackars goda fröken suttit så ofta och fällt så många tårar. — De gingo, och funno — som Greta sedan alltid uttryckte sig — engeln stående vid grafven.
Att skildra deras återseende, är öfver vår förmåga. Det finnes ögonblick i lifvet, der tid och rum försvinna.
«Saligheter, som förlängas,
Härda endast Gudar ut;
Menskohjertat skulle sprängas,
Toge ej dess tjusning slut.» —
Huru förtjusta våra unga älskande än voro, påmindes de af kyrkklockorna, som nu ringde tredje gången, hvarest de voro. Äfven Greta Lisa, ett deltagande, men förläget vittne till detta oförmodade möte, tog sig «dristigheten» att anmärka kyrkfolkets nyfikenhet och prat, när de sågo herrskapet här.
«Kom med mig till prestgården,» sade Leonna och tog Feodors arm. När de veko om ett af kyrkans hörn, stötte de på några personer stående i en lyssnande ställning, det var «triumviratet,» — en benämning de erhållit af gamle Nordenskans — och från hvilka Leonnas svägerska redan bortflyttat. Nästan med förakt besvarades Leonnas höfliga helsning af dem.
Utanför kyrkporten mötte de Brandén med sin fru, som fåfängt väntat på Leonnas återkomst. Hon presenterade nu Feodor, som en aflägsen slägtinge till hennes aflidne fader. Åsynen af menniskor förde äfven Feodor till besinning. Nu först erfor Leonna när och med hvem han kommit och hvarest hans sällskap befann sig. Leonna var rusig af glädje. Hon ville hasta till sin Ottilia.