Brandén vände om till prestgården och anstaltade om häst och schäs, och snart lågo vännerna slutna i hvarandras armar. Äfven onkeln tog ut sin del af återseendets glädje.
Middag åts på prestgården; både pastorn och hans fru kände genast igen den fordne löjtnant Karlowitsch; här först erfor Leonna, att Feodor var öfverste, men det gjorde hvarken till eller ifrån. Hon såg i honom blott sin Feodor.
Händelsevis nämnde pastorn under samtalets gång namnet Bärendorf. Ottilia såg leende på Feodor; han rodnade lätt; ännu hade ej någon förklaring egt rum emellan de älskande, de voro sälla i blotta åskådandet.
Sent anlände de allesammans till Grönskog; efter en lätt aftonmåltid skildes de alla åt. Leonna förde Ottilia till sitt rum, inom hvilket det för henne bestämda låg. Här visade hon vänninnan den sofvande Amalia. Hon hade ej yppat ett ord om hvad hon kände rörande barnets härkomst, ty hon ansåg blott sina egna hemligheter vara vänskapens gemensamma egendom och rättighet. Hon sade blott att hon aldrig tänkte skilja detta barn ifrån sig.
Långt inpå natten sutto vännerna hand i hand. Ottilia berättade om sitt lyckliga hem, sin älskade man, sin goda svärmor och sina barn. «Du skulle se min lilla Kosta,» sade hon, «dess lifliga, till och med ystra sinne styres så lätt af hans ömhet för mig, hans kärleksfulla lydnad för fadren, och en tidigt inplantad vördnad för farmor. Jag är i sanning en lycklig mor, men huru svårt vore ej mitt ansvarsfulla kall, om jag ej hade ett sådant stöd i min make. O Leonna! ljuf är den qvinnas lott, som är fästad vid en rättskaffens man. — Jag tillstår att, ehuru högt jag älskade Konstantin, föreföll det mig i början af vårt giftermål många gånger smärtsamt, att han var af, och att äfven våra barn skulle fostras upp i, en annan trosbekännelse än min egen. Nu har jag längesedan insett, att det är anden som gör lefvande, och att vi alla ega samma kärlek, en tro, och ett hopp!»
Under sådana samtal går tiden fort, midnatten inföll, innan vännerna lade sig.
Ottilia sof ännu, när Leonna efter sin vana gick för att göra en promenad i trädgården. I en af sidogångarne träffade hon ganska oväntadt Brandén och Feodor, fördjupade i ett samtal, under det att de rökte sina morgonpipor. Man skämtade öfver detta tidiga möte, och Leonna frågade, om öfversten kände igen sig på Grönskog.
Brandén svarade i hans ställe: «Öfversten finner att allt här blifvit förskönadt, men säger tillika, att han är hitkommen för att beröfva oss den skönaste prydnaden; och jag inser ganska väl, — att fröken Leonna har sin hand med i spelet,» tillade han leende.
«Din värdiga förmyndare uttalar min önskan, dyra Leonna,» sade Feodor och tryckte en varm kyss på den hand han fattat. «Tillåter du, så låta vi lysa för oss om söndag?»
«Så snart? Hvartill en sådan skyndsamhet, bästa Feodor?» frågade hon litet häpen.