«Emedan våra vänner endast kunna uppehålla sig här två eller högst tre veckor och du önskar väl lika mycket som jag, att de blifva vittnen till våra löften, till min sällhet att kalla dig maka? Huru angenämt för dig att under vår resa njuta af Ottilias sällskap och besöka henne i sitt hem; eller huru min älskade?»
«Resa? Har du icke afsked ur tjensten? Blir du icke här, det var likväl min goda fars önskan.» — Hon såg sig om, Brandén hade lemnat dem.
«Om han lefvat, och icke gifvit mig dig under andra vilkor,» svarade Feodor. «Men nu är allt annorlunda än förr. Jag eger nu ett hem, som är värdigt, att min älskade Leonna inviger det till vårt jordiska paradis.» — Och nu underrättades Leonna om den händelse, hvarom hon ännu icke fått minsta vink. Hon ansåg den nästan för en vacker dikt. Hon, den finska flickan, uppväxt bland nordens tall- och granskogar och dess gråberg, skulle förflyttas till drufvornas hemland. — — Äfven vid den älskades hand, var tanken på en skillsmessa från barndomshemmet, från fosterbygden tryckande; men när hon tänkte på hvad en annan snar förändring skulle medföra olägenheter för Brandéns, som hon lärt sig högakta och värdera, försonades hon snart med denna tanke, ty Feodor visste råd för allt.
Kunde Brandén utan förlust lemna Leonna i förskott några års intresse, vore det bra, det skulle i alla fall endast utgöra hennes egen handkassa. Kapitalet fick blifva innestående i egendomen, och han dess förvaltare, tills de om några år besökte hennes hemort. Under tiden hade Brandén hunnit repa sig, och Feodor målade framtiden så skön, att Leonna glömde det närvarande, tills den stora matklockan sammankallade tjenst- och arbetsfolket till frukost. Då lemnade de trädgården.
Den första, som mötte dem på gården, var lilla Amalia, som kom springande dem till mötes, för att helsa god morgon på tanten. Barnet smög sig sedan något förläget intill henne, vid åsynen af den fremmande.
Feodor, som ännu höll Leonnas arm inom sin, kände en lätt darrning genombäfva den hulda. Han såg på henne frågande; en tår svällde i hennes öga, men hon borttorkade den hastigt, kysste barnets panna och tryckte henne intill sig, sedan vände hon sig till honom. «Du känner ännu icke alla vilkor för mitt egande,» sade hon leende genom tårar. «Jag har för alltid upptagit detta barn, som mitt eget. Du måste först lofva mig att vara för henne en god och älskande far.»
«God morgon mitt unga herrskap!» ljöd det nu muntert från trappan, innan han ännu hunnit svara. De omringades af Ottilia, herr och fru Brandén, som alla brydde dem för sin långa morgonpromenad. Herr Brandén underrättade sällskapet, att kapten Lurhjelm rest bort helt bittida denna morgon, emedan han ej kunde vara borta från fartyget.
Vid frukosten, der äfven barnen voro tillstädes, frågade Feodor af fru Brandén, hvem den lilla sorgklädda flickan tillhörde. Hon som alla andra trodde Amalia vara Petters dotter, och berättade nu huru ädelmodig Leonna varit emot sin svägerska, och att hon upptagit deras barn som sitt eget.
En stund sednare satt flickan på Feodors knä, och lekte med ordnarne, som prydde hans bröst. «Vill du hålla af mig och kalla mig pappa?» frågade han barnet.
«Å jo, hvarför icke, men då måste du alltid vara god mot Malla, och hålla af tant Lonna också, och aldrig resa bort ifrån oss,» svarade den lilla.