«Reser jag bort, får du komma med,» försäkrade han.
«Men tant Lonna måste äfven vara med, eljest kommer jag icke.»
«Det förstås;» med flickan på armen nalkades han damerna, som sutto och arbetade ute på trappan.
Amalia slog sina små armar om Leonnas hals och frågade: «Får jag kalla den här herrn för min pappa, lilla tant?»
«Om han vill tillåta det,» svarade Leonna, icke utan en liten bäfvan i rösten.
«Huru kan min egen Leonna sätta det i fråga?» invände Feodor mildt förebrående. «Det är sannt, hennes far var icke min vän, men han var din fars son, din bror, och du älskar barnet. Om också icke mitt eget hjerta skulle tala till barnets fördel på ett för mig obegripligt sätt, skulle din blotta önskan vara min lag, så väl i detta som i alla andra fall.»
«Ja så sägen j allesammans före brölloppet, mina herrar, men huru går det sedan?» Det var fru Brandén, som skämtande sade så; men hennes man, som osedd af henne hade närmat sig, svarade med tonvigt: «som det går hvarje löftesbrytare!» Frun bytte genast om samtalsämne, och syntes, genom fördubblad vänlighet mot honom, vilja försona ett förhastadt ord. Detta anmärktes endast af Ottilia, som anade, att «löftesbrott» vidrörde en ömtålig punkt i deras äktenskapliga lif. När hon yttrade denna förmodan till Leonna, svarade hon endast med en lätt suck: «hvar finnas rosor utan törnen?»
Spelare redan som ung, hade Brandén, af kärlek till sin nuvarande fru, aflagt ett högtidligt löfte att aldrig spela mera, och hållit det i tvenne år, men sedan dukade han åter under för frestelsen, och förstörde hennes förmögenhet. Vid brädden af sin undergång, hafva vi sett huru han genom en fast vilja åter reste sig.
Tisdagsmorgon reste Ottilia för att besöka sina föräldrar; hon medförde sin lilla Natinka med dess sköterska. Feodor och Leonna jemte lilla Amalia gjorde sällskap, emedan de sedan skulle fara till Lovisa, för att göra några uppköp och beställningar för brölloppet och den tillärnade bortresan. De fingo alla rum i den något gammalmodiga men beqväma resvagnen.
Huru ofantligt det fägnade «Hertola nåden» att få se sin styfdotter, fru platsmajorskan och den vackra löjtnant Karlowitsch, som nu var öfverste, och huru ofantligt ledsen hon var att ej få se sin högtärade måg, herr platsmajorn, allt detta måste vi gå förbi, och endast säga, att hon var vid ett briljant humör, ty hon hade sin man hemma nu; sjuklighet hindrade honom numera att fortsätta sitt, hvad hon kallade, «lösdrifvarlif.» Han vårdades ömt af sin verkligen godsinta hustru: att hon dagligen tömde sin halfva silfverkanna med hembrygdt öl, hörde endast till dieten, utan att medföra någon synbar verkan.