Hedda Smitt, som hon af godhet, af vana och brist på annat fruntimmerssällskap behöll hos sig, var nu tillfälligtvis borta hos en af grannarna, och ingen af de fremmande hörde henne nämnas.
Sedan middagen var förbi, öfverhopades Leonna både af värd och värdinna med så många frågor rörande brodrens död, sterbhusets affärer och Brandéns förhållande som förmyndare och förvaltare af Grönskog, att det var ingen lätt sak att undkomma dem. Feodor förlorade tålamodet, tog en tobakspipa och gick ut; äfven Ottilia gick för att se sig om efter barnen, som lekte i trädgården under ryssinnans uppsigt. Hon varseblef dem snart vid ändan af en gång, der en grind förde ut till en åker.
Det förundrade henne att se Hedda Smitt — som förmodligen inkommit genom grinden — stå och hålla lilla Amalia på armen. Som Ottilia ej ville störa, aflägsnade hon sig utan att blifva bemärkt och tog en omväg, som förde till en gammal tät sammanvuxen löfsal. Bakom denna löfsal hade hon som barn planterat och vårdat några vilda hallonbuskar; det föll henne in att se om de ännu funnos till. De stodo ej allenast qvar, utan hade förökat sig i mängd, och buro mogna bär. Hon ville plocka något för Leonnas räkning och bröt ett stort tistelblad, för att bevara dem.
Under det att hon stod och ömsom plockade och åt, hörde hon tvenne röster i löfsaln, i den ena igenkände hon genast Feodors, i den andra en fruntimmersröst, som hon förmodade Leonnas. Hon böjde sakta undan grenarne i tanke att gyckla med de älskande, och såg Feodor och — Hedda Smitt.
Mot sin vilja blef hon nu vittne till ett samtal, från hvilket vi vilja förskona våra läsare; det upplyste henne om något, som vi tyvärr länge anat.
Okunnig om att fremmande inträffat under hennes frånvaro, hade Hedda återvändt från granngården öfver åkern genom grinden, och blef då oförmodadt varse lilla Amalia. Häftig som alltid, fattade hon flickan i sina armar och utbröt i gråt; deraf blef lilla Natinka skrämd, och sprang skrikande till sin vakterska, som Hedda då först blef varse. I tanke att undandraga sig dennas nyfikna blickar, äfvensom att utplåna spåren af sina tårar, innan hon ville visa sig i huset, der hon nu förmodade resande gäster, skyndade hon till den ett stycke derifrån belägna löfsaln, och fann Feodor. — — —
Hans härvaro, åsynen af det fremmande barnet, och den ryska qvinnan, lätt igenkänlig på drägten, väckte hos Hedda för första gången alla svartsjukans och förtviflans demoner, som kunna rasa i sådana qvinnohjertan, som hennes. Hon öfverhopade Feodor med ursinniga förebråelser, som hvarken hade hof eller sans, och lemnade honom ej tillfälle att yttra ett ord; ja vi måste tillstå, att han äfven var så skakad, så tillintetgjord, att han snarare liknade en bildstod än en menniska; aldraminst såg man i honom krigaren, som med mod och köld sett fienden i hvitögat.
Hedda brydde sig ej heller om något svar, utan rusade utåt gången, fattade Amalia i sina armar, och bar det genom hennes häftighet förskrämda och gråtande barnet in till Feodor, ställde det framför honom och sade andfådd och snyftande: «Här är beviset på den kärlek jag hyste för dig, och din trolöshet — och nu blygs du icke att» — — — — «För Guds skull mamsell, betänk att någon kan höra er!» utbrast han sluteligen. Hedda hejdade sig obegripligt fort, och såg sig oroligt omkring.
«Om detta är sanning» — Feodor torkade kallsvetten från sin panna — «om detta är sanning, ni vet huru litet ni fordom höll er vid den — så tala: visste då er syster? känner Leonna?» — Han kunde ej fortfara.
«Marie kände att det var mitt barn,» svarade Hedda med lägre stämma än förut; «hon upptog det i stället för sin flicka, som föddes och dog under det Petter var bortrest. Han hade aldrig någon misstanke derom. Men Marie gjorde det icke af medlidande för mig eller barnet,» tillade hon bittert, «hon ville icke skämmas för sin syster, liksom icke många» — — —