«Än Leonna?!» Feodor hade fattat tag i en trädgren, den skakades som af en häftig blåst.
«Hon har sedermera genom mig fått veta att ni är barnets far, men icke hvem modren är.»
«Ni är lika föraktlig som lågsinnad!» utbrast nu Feodor utom sig. «Du hade således ej försyn att drypa ditt gift i oskuldens öra, och likväl icke hålla dig vid sanningen. Likväl är det bättre så — Hon, den rena, skulle fasat vid åhörandet af en sanningsenlig bikt af dig. — — Gå! visa er aldrig mer för mina ögon, och på det behofvet icke hädanefter måtte drifva dig till lögn och brott, så se här.» — Han tog en bundt med röda, blå och hvita sedlar ur sin plånbok, stack den i hennes hand, sköt henne ut genom ingången till löfsaln — «här är medel att resa till en annan ort, och börja en annan lefnad.»
Hedda hade först dragit undan handen, men besinnade sig åter vid hans sista ord; dolde skyndsamt de erhållna penningarna, och ilade bort samma väg hon kommit.
Ottilia befann sig under tiden i en kinkig belägenhet; i tanke att spela de älskande ett spratt, hade hon intagit en obeqväm ställning mellan hallonbuskar och halft murknade trädgrenar. Men då hon, i stället för Leonna, såg och hörde Hedda, hade hon så gerna aflägsnat sig, om detta gått an, utan att genom ett oundvikligt prassel röja sin närvaro. Hon blef således stående; måhända tog äfven nyfikenheten ut sin rätt, ty det hon hörde, rörde ju en person, för hvilkens öde detta sammanträffande kunde blifva af vigt.
Hedda var borta; Feodor satt med händerna sammanknäppta, armarne utsträckta och blicken stirrande. Han syntes hvarken höra eller se. Barnet stod ännu der och såg på honom med ängslan, oviss om hon tordes gå bort. Då tog Ottilia sitt parti, lemnade sin post, och inträdde i löfsaln. Utan att låtsa om Feodors närvaro, gick hon till Amalia, gaf henne de hallon hon plockat; vänligt bad hon henne gå och dela med sig åt lilla Natinka. Det lätt tröstade barnet sprang bort.
Feodor hade åsett detta utan att säga ett ord, utan att förändra sin ställning; vänskapen för Leonna ingaf den blygsamma qvinnan dristighet att väcka honom till sans; hon lade sin hand på hans axel, sägande: att hon varit ett ofrivilligt vittne till hvad som nu passerat, att hvad som skett ej kunde ändras, men afbedjas och försonas. Det stode i hans makt att genom sitt framtida uppförande göra Leonna lycklig, vara en öm och förnuftig fader för barnet — och derom hade ju hon sjelf bedt honom i dag. Kanhända var Leonna helt och hållet okunnig om hvad som rörde barnet, och att det endast varit ett infall af Hedda att låta Feodor tro motsatsen. Ottilia tog detta nästan för gifven sak, då Leonna aldrig yppat något för henne, som likväl egde hennes förtroende. Hon ansåg det således vara det bästa att förtiga denna ledsamma omständighet, åtminstone tilldess de lemnat orten.
Nedslagen, försänkt i tankar, synbart icke de behagligaste, hade Feodor afhört hvad hon sagt, småningom syntes de dock reda sig, och antaga en färg af beslutsamhet. Hans långvariga tystnad var plågsam för Ottilia, som nästan var färdig att lemna honom, då Feodor tog hennes hand. «Ni var min goda engel, fastän jag vid er uppenbarelse varit färdig att sjunka i jorden af blygsel, om jag blott kunnat,» sade han. «Äfven jag börjar nu tro att Leonna icke vet — icke hört — — ty Hedda är en lögnens ande. Jag skulle icke eljest; — — dock jag vill ej försvara mitt fel, genom hennes — men huru uppslå mina ögon mot Leonnas rena oskuldsblick! Det är som den skuldbelastade själen inför sin domare — sanningen måste likväl fram; förr har jag ingen frid med mig sjelf.» — —
«Detta länder er till heder, gör hvad ni finner för godt. Låt det likväl icke ske medan vi äro här. Och om Leonna verkeligen vet, att ni är Amalias fader, men icke vet hvem modren är, bör ni dölja det; ty det skall smärta henne, att en bekant flicka fallit så djupt.»