Ingen af husfolket hade sett Hedda; således visste ingen, att hon kommit tillbaka. Ingen förstod ryssinnan, som trott det vara någon förryckt qvinna från grannskapet, och när Amalia småjollrade om moster Hedda, att hon klämt och kysst henne och grälat på hennes nya pappa, trodde Leonna, att barnet drömt. Ottilia, som ej önskade att någon förklaring skulle ske på Hertola, sökte hindra de älskande att vara på tu man hand, och tack vare fru Lurhjelms outtröttliga pratsamhet! ty när Feodors synbart förstämda lynne ej kunde undgå Leonna, trodde hon det härröra deraf att hennes nåd i synnerhet ansatte honom.
Öfversten och båda damerna skulle tidigt morgonen derpå resa till Lovisa, för att der göra sina inköp. Båda barnen lemnades under ryssinnans uppsigt, med sträng tillsägelse af Ottilia att hålla sig invid dem, och sköterskan efterkom gerna sin matmoders vilja, «ty hon var sjelf liksom litet rädd för den galna menniskan hon sett,» yttrade hon.
Morgonen var vacker, luften klar, ehuru hvita skyar ännu simmade på de aflägsna ängarne; det var icke utan att likasom något dimartadt äfven lagt sig öfver de tre personers lynne, som sutto i vagnen. Leonnas ögon voro röda, liksom af en sömnlös natt, eller tårar. Feodor var orolig, och Ottilia plågades af förlägenhet, öfver sin egen oförmåga, att genom något muntert infall skingra detta töckenartade.
Med åsynen af Rönnbacka framträdde dock hos dem alla gamla kära minnen, och när de kommo fram till staden, var Feodor den älskvärdaste fästman, som i sin fästmös ögon sökte läsa den minsta önskan, för att uppfylla den.
Leonna var tacksam, och ville äfven visa sig munter och glad, men det ville ej lyckas. När Ottilia anmärkte, huru tankspridd hon ofta var, klagade hon öfver hufvudvärk. «Det är brudsorgen,» menade majorskan leende, och Leonna gaf henne rätt deri; sägande, att hon hade något vigtigt att tänka på. Hvad, det skulle de snart erfara.
När de valt och upphandlat tyger och diverse, och återkommit till sitt logis, felades ännu hvita handskar; för att välja dessa, gingo de ut straxt efter middagen. När de inträdde i den förnämsta handelsboden, stodo trenne fruntimmer vid disken och sågo på kattuner. Det var fru Ström och hennes båda döttrar Lotta och Lova.
Det nästan svartnade för Leonnas ögon, hon vågade ej se upp, aldraminst på Feodor. Men han, som genast kände igen dem, helsade artigt och med den glädje, som åsynen af äfven likgiltiga personer alltid väcker hos oss efter en längre frånvaro, gjorde han sig påmint som en bekant från förra tider, och sade dem, att han endast vore hitkommen, för att röfva bort en flicka, som han älskat öfver fem år, och presenterade för dem sin fästmö.
Båda systrarna svarade lika gladt och otvunget, och tillönskade dem ömsesidig lycka. Leonna förvånades. Hvad skulle hon tänka? — —
Med lättadt sinne gjorde hon nu sina beställningar hos stadens förnämsta sömmerska. Det var sent när de anlände till Hertola, som de lemnade dagen derpå.