Ottilias närvaro, resans förströelser hade, som vi veta, beröfvat Feodor tillfälle till den för honom så obehagliga, nedsättande, för Leonna så sårande bekännelsen. Småningom begynte han kanske äfven att kapitulera med sitt samvete, om det icke vore bättre att låta saken falla i glömska. Straxt hade det varit honom lättare att inför den älskade bekänna och afbedja sitt fel, men nu — — —
I dessa oangenäma tankar satt han, morgonen efter deras återkomst till Grönskog, på trappan och inväntade Leonna, för att göra en morgonpromenad. Hon kom; och han såg genast, att hon var upprörd. Icke utan en liten darrning bjöd han henne armen. Efter några ögonblicks vandring i den skuggrika trädgården, var det hon, som bröt tystnaden.
«Nu beror det helt och hållet af dig, älskade Feodor, om du vill taga ut lysning till söndagen för oss,» sade hon mildt. «Jag har haft mina skäl, hvarföre jag ännu ej bestämdt utlåtit mig derom; ty först måste allt vara klart emellan oss.» Han bäfvade: hon fortfor: «Hvarken nu eller hädanefter vill jag för dig dölja någon tanke, på det att aldrig något missförstånd må uppkomma hvarken öfver det närvarande eller det förflutna, så vida det angår mig ensamt. Derföre vill jag också nu öppenhjertigt bekänna och afbedja mitt fel. — Förledd af ett lumpet sqvaller, har jag tänkt mycket illa om dig, min Feodor, — afbryt mig icke — jag vet hvad du ämnar säga: du misstänkte äfven mig för otrohet; och du öfvergaf mig, ehuru du var mig så nära — men skenet var emot mig. Men derom visste jag ingenting — tack vare vänskapen, som för mig dolde detta! Tyst min älskade! Jag vet, att detta härledde sig af kärlek, af omsorg för min lycka! Du kom, och erkände din orättvisa misstanke — men jag — jag har tegat med min; ännu mer: jag tänkte aldrig yppa den hvarken för dig eller någon annan. — Ack jag ville dölja den för mig sjelf. — — Detta senare kunde jag likväl icke, men jag hade förlåtit dig, och högtidligt lofvat mig, att aldrig förebrå dig, om jag vore lycklig nog att återse dig — — — Du kom, men så snart de första, de så outsägligt ljufva timmarna, som följde på återseendet, voro förbi, då trädde det jag hört, som ett spöke, emellan mig och hoppet om framtida sällhet vid din sida. Jag såg huru innerligt jag var älskad; kände huru mycket min tillvaro berodde af din kärlek, och ändå hade jag efter en svår strid, ärnat återgifva dig dina löften» — —!
«Store Gud Leonna! Hvad säger du? Huru kunde du vara grym nog och tänka på sådant?!»
«Emedan jag trodde, att en annan flicka hade högre anspråk på din hand än jag — att du hade pligter, som du måste och borde uppfylla.»
«Aldrig, aldrig, min Leonna, har jag älskat någon annan än dig, aldrig har jag gifvit något löfte.» — — —
«Det har jag äfven trott, men likväl — — o jag inser nu min oförlåtliga lättrogenhet; aldrig skall sådant hända mig mer. Vill du förlåta mig Feodor?»
Med blygsel sänkte han sin blick för hennes tårfyllda ögon och utbrast:
«Förlåta dig! O Leonna, kunde du i detta ögonblick se in i mitt hjerta — om du visste» — — Leonna afbröt honom nästan bönfallande och lutade sitt hufvud mot hans bröst. «Jag har ännu en stor önskan, dyre Feodor! Fråga mig hvarken nu, eller hädanefter hvarföre och af hvad anledning jag misstänkt dig. Lofvar du mig det?»