Han förmådde ej svara ett ord. Förkrossad som han var af hennes oförtjenta mildhet, hennes oskyldiga förtroende till honom, och den blygsamhet, som under hela detta samtal uttalat sig i ton, i blick..... denna rena oskuld skulle han nu såra genom en bekännelse — — Han tryckte blott hennes händer till sitt hjerta, till sina läppar och stammade: «min Leonna!»
Icke utan en liten stolthet öfver vår Leonna, meddela vi hvad som föregått i hennes inre lif dessa senare dagar.
Allt sedan Feodors återkomst hade hon varit ett rof för stridiga känslor. De sammansmälte dock till ett beslut.
Hedda hade väl sagt, att Feodor aldrig «talat om kärlek» med Lotta Ström, således aldrig älskat henne — derom var äfven Leonna öfvertygad — det vill säga, aldrig älskat med den himlaburna känsla, hon sjelf benämnde kärlek. Men likväl ansåg hon honom vara skyldig till att upprätta den fallna. Väl förutsåg hon, att ett sådant äktenskap aldrig å någondera sidan kunde blifva lyckligt, ty han kunde ju aldrig hysa aktning för henne, och hon — Leonnas tankar hisnade för ett sådant förhållande.
Sluteligen trodde hon sig förlika sin önskan med pligten och rättvisans fordringar. Leonna ville afsäga sig alla anspråk på Feodors hand, och öfvertala honom att låta viga sig vid Lotta, föra henne till en annan ort, och betala henne ett hederligt underhåll, på det hon der måtte lefva hedrad och utan bekymmer, och med rätta bära namnet af hans hustru. Sjelf skulle Feodor resa till sitt aflägsna nya hem; der lefva för sina underhafvandes lycka. Hon ville äfven, på sitt sätt, söka gagna sina medmenniskor här efter bästa insigt och förmåga. Feodor och hon borde finna sig nöjde i den tanken att de alltid voro lika dyrbara för hvarandra, och i egenskap af vänner skulle de ofta brefvexla.
Vid Amalia ville hon aldrig skiljas; då barnets mor hittills ej brytt sig om henne, skulle hon säkert lemna Leonna fria händer vid hennes uppfostran, isynnerhet när hon fick veta att flickan blefve hennes enda arfvinge.
Vill någon också gifva dessa funderingar och beslut namn af svärmeri, af barnslighet, så var ju detta så ädelt, rent och välgörandet var dess motiv!
Under sådana tankar förgick dag efter dag; hvar morgon föresatte hon sig att tala vid Feodor, men — hvar taga mod, huru öfvervinna sin blyghet; väl hade hon kunnat upptäcka allt för Ottilia, men det hade varit att förolämpa Feodor, att inblanda en tredje i en sådan sak.
Man föreställe sig hennes känslor under resan till Lovisa, dit hon for för att beställa den brudskrud, hon aldrig tänkte bära; ty genast, efter sin hemkomst till Grönskog, ville hon meddela Feodor sitt oföränderliga beslut. Hufvudvärken var både naturlig och sann.