När hon i handelsboden träffade Lotta Ström, ansåg hon detta möte, som en skickelse af försynen att stadfästa henne i sitt beslut, och ehuru hennes kropp skakades som af en feberrysning, egde hon sinnesstyrka nog att oförmärkt söka jemföra sin och Lottas statur, för att se huru brudklädningen skulle blifva passande.
Allt tillintetgjordes genom de båda förmodade brottslingarnas lugna och obesvärade väsende, deras muntra samtal; någon förställning var här icke tänkbar. —
Under hemfärden förekom det henne allt mera sannolikt, att Hedda låtit inbilla sig en uppdiktad historia, som någon hopsmidt för att roa sig på hennes bekostnad. Hon skulle ansett allt för fabel, så framt ej hennes svägerska äfven sagt, att barnet hvarken tillhörde henne eller Petter.
Leonna tog sin tillflykt till bönen, bad Gud om upplysning och somnade lugnt; men uppe var hon med solen och smög sig sakta till flickans bädd, för att betrakta det sofvande barnet.
Hvar fanns nu den likhet, som hon förut ansett vara så påtaglig? Flickans hår var väl lockigt liksom hans, men blondt, då Feodors var mörkbrunt och glänsande. Amalias ansigte var litet, nästan klotrundt; hans, en oval med skarpt tecknade drag; ju mera hon jemförde, desto större fann hon olikheten, desto mer öfvertygades hon om hans oskuld. Hon erinrade sig så lifligt en anmärkning af friherrinnan Perlkrans: «Så snart man misstänker någon menniska, ser man allt hvad den gör, allt hvad den säger i en falsk och ofördelaktig dager.» Nu blygdes Leonna att någonsin hafva misstrott Feodor, och egde ingen ro, förrän hon erkännt sitt fel och vunnit tillgift. Huru hon gjorde detta hafva vi sett.
I sin glädje besinnade hon icke, att den ena var ett barn, en liten flicka; den andra en man, härdad af väder, brynt af solen, i hvars manliga drag en liflig själ uttalade sig; men hvad man så innerligt önskar, tror man så gerna.
Innan Feodor for med Brandén till prestgården, för att uttaga lysning, meddelade han Ottilia hvad som förefallit mellan honom och Leonna denna morgon.
«Lemna henne då i sin lyckliga villa,» sade Ottilia rörd, «lär att värdera en maka med så upphöjda tänkesätt, och så renhjertad som min Leonna. Väl önskade jag veta, hvad som så hastigt skingrat de misstankar hon hyst, men jag vill qväfva min nyfikenhet, ty hennes frid är mig lika dyrbar som min egen. Likväl gläder jag mig att j båda snart lemnen denna ort, der en ringa omständighet kan föra allt i dagsljuset.» — —
Lysningstiden, denna, vid hastigt försiggående giftermål, oroliga tid, då så mycket skall påtänkas och verkställas, isynnerhet i städerna, der upphandlingar, besök af och hos sömmerskor, och gratulerande upptaga tiden (med brölloppsdagen och bosättning i perspektiv); af allt detta oroades icke våra vänner på Grönskog, och de älskande njöto af denna sälla mellantid, då de äfven för sin omgifning ej behöfde dölja den ömhet de hyste för hvarandra. Leonna var dock den lyckligaste; öfvertygad om Feodors kärlek, jemte glädjen att se honom renad från hvarje fel, njöt hon af att se sig så älskad, som hennes hjerta önskade. Om hon kunnat se in i hans hjerta, hade hon sett samma känsla, endast stegrad af den högsta aktning någon dödlig egnat ett skapadt väsende.
Men samvetet är en omutlig mentor, der själens adel ännu är ofläckad. Ofta när de båda älskande, med salig förkänsla, svärmade in i framtiden, kunde en hastig rörelse eller tankfull uppsyn af Ottilia, ja till och med lilla Amalias oskyldiga prat, komma Feodor att skifta färg.