Bland de få grannar, som kommo för att gratulera, voro lagman Bärendorf och hans fru. Skämtsamt förebrådde lagmanskan Leonna, att hon varit förbehållsam angående sin förbindelse med öfversten. «Om tant Perlkrans ännu lefvat, hade hon väl blifvit lika surprenerad som vi,» tillade hon.
«Visst icke,» försäkrade Leonna. «Hon kände denna förbindelse nästan från första stunden af vår bekantskap.»
På en framkastad anmärkning, att fru Brandén måste ha mycket bestyr för att ställa i ordning till ett sådant bröllop, som det var brukligt på landet, der gästerna för vägens längd ofta dröja i tvenne dagar, svarade Leonna: «Det vore bra illa gjordt af oss att besvära med ett sådant, när vi genast resa bort härifrån. Vi ärna derföre endast se några få personer.»
«Bevars min nådiga! Huru går det då med den vackra bruden och skruden?» inföll lagmannen.
«Utan vittnen blifva vi säkerligen icke,» svarade Leonna leende. «Vigseln sker i kyrkan.»
Med anledning af kyrkan, borde undertecknad ega Hogarths pensel, eller en den tiden lefvande snillrik humoristisk svensk mans penna, — vi mena Nordqvist — för att träffande teckna den förvåning, som visade sig i de flesta närvarande sockneboernes ansigten, när det första gången lystes för «öfversten och riddaren af flere ordnar Friedrich von Harlinghausen och fröken Eleonora Nordenskans.»
För mängden var det som om denne man nedfallit från månen, ty på länge hade ingen militär varit i nejden deromkring; men snart hviskades det här och der i bänkarne, ty det fanns dock en och annan, som hade litet hum om saken.
Omkring en sådan vetande samlades ett auditorium på kyrkbacken; till tvenne af dessa grupper vilja vi lyssna.
Ej långt från kyrktrappan se vi en snyggt klädd och fryntlig bondqvinna, omgifven af ett dussin nyfikna ansigten; tvenne visa ett lifligt deltagande: det är Löfsala värdinnan med sin styfdotter. Den talande är Greta Lisa, som var glad, att få ge luft åt hvad hon en hel vecka anat, men af kärlek till sin goda fröken förtegat.