Nu lät hon dem äfven veta, att den förnäma herrn icke var henne obekant: det var samme löjtnant, som pingstdagen fem år se'n, räddade hennes barn ur den brinnande stugan, och som hon sedan ofta både sett och talat med.
«Honom mins jag nock,» invände en tjock matrona; «han bodde hos bror min här i kyrkbyn, men inte het han så, som pastorn sa' i ons.»
«Det är likafullt densamme,» försäkrade Greta Lisa. «Han hette då Karlowitsch, men har sedan dess varit med i alla de krig, ryssen haft med både hundturkar och fransoser, och har väl blifvit adlad af nådig Kejsaren, kan jag förstå.»
«Men huru har han blifvit bekant med Grönskogs fröken?» invände Löfsala dottren.
«Han var god vän till frökens far och de förlofvades, innan han hals öfver hufvudet måste ut i kriget.»
«Der har jag tydning på den gåtan, att en så rik och vacker flicka gått så länge ogift,» sade en ung, rask sjöman, i det han knäppte med fingren. «Blir du mig lika trogen Christina, om jag blir borta i fem runda år?» hviskade han i örat på Löfsala dottren, som rodnande med ett «tyst Hindrik» vände sig till Greta Lisa, som berättade, hurusom öfversten förliden söndags först kom till backstugan, och huru de sedan träffat fröken vid grafven o. s. v.
Till berätterskans beröm lemna vi det vitsord, att hon uppfattat allt och återgaf det oskyldigt och sanningsenligt.
Ungefär ett stenkast derifrån, träffa vi de «skenheliga» med sina vänner och bekanta ur den så kallade «bättre klassen.» Frun förde ordet och hvad tungan ej sade, tolkades af minerna och höjningarna på de magra axlarna.
Innehållet, med förbigående af systerns och systerdotterns kommentarier, och de omkringståendes anmärkningar, var i korthet detta: — «Fröken Nordenskans var redan för fem år sedan «intim» med denne ryss, som då var underlöjtnant och en «fattig stackare;» visst var han också bekant med hennes far, men hennes bror tålde honom icke, och han fick ej sticka sin näsa inom dennes dörrar. En gång var det nära deran att länsmannen piskat upp junkern, när han träffade honom tillsammans med systern på landsvägen. — Sedan hade fröken icke hört af honom på flere år, utan trott honom vara död; — derföre satt hon som ett spöke och gret på kyrkogården. Hon hade ej gift sig med någon annan, ty han hade lemnat en pant efter sig; den hade svägerskan, fru Nordenskans, af barmhertighet upptagit som eget barn, då hennes eget dog, under det mannen var bortrest.»
«Länsmannen dog utan att känna förhållandet, — ty så länge han lefde dolde hustrun hemligheten, fastän hon ofta inom sig fick vidkännas anfäktelser af satan.» — —