«Väl ville hon sedermera icke tillstå att barnet var svägerskans, men detta kunde hvar kristen själ begripa: har icke fröken tagit flickungen till sig? har hon icke gifvit fru Nordenskans en stor summa penningar, för det hon dolde hennes skam.» — — —
«Det var likväl förbålt hederligt gjordt af honom, som kom tillbaka för att äkta henne,» anmärkte en husrådinna hos en nära boende landtjunkare, «isynnerhet sedan han blifvit så förnäm; herrarne uppfylla icke alltid sådana löften,» tillade hon med en lätt suck.
«Hvem känner riktigt den förnämheten?» invände talarinnan något hvasst. «Vår pastor är enfaldig och — from; kan låta inbilla sig hvad som helst. Flickan är rik, och ser snutfager ut ännu, men efter par, tre år lemnar han henne efter sig i djupa Ryssland, och far för pocker i våld med hennes penningar; hvar vill hon sedan taga reda på honom, menar ni?!» — —
«Ryktet säger nu också,» fortfor hon, «att Hertola fröken, som gifte sig med en ryss, är här nu igen, för att med sitt barn få tak öfver hufvudet hos föräldrarna. Farbrodren, sjökaptenen, hade hittat på henne i en stad på andra sidan om Moskwa, och hemtade henne hit. Sanna mina ord, god' vänner, att så går det med alla flickor, som låta narra sig af ryssarne.» — — Det var tid att begifva sig hem, om ej för annat, så för att berätta hvad de hört, med de tillägg och försköningar de funno nödiga.
Dagen för tredje lysningen, hade Brandén nyss slutat skrifva en förteckning på dem, som skulle bjudas till brölloppet, äfvensom på det som skulle hemtas från staden, när de andra återvände från en promenad i sällskap med kapten Lurhjelm, som inträffat dagen förut; endast Leonna var icke närvarande.
«Månne jag glömt någon, eller något?» frågade Brandén och lade uppsatsen framför majorskan Ivanoff, som något trött tagit sin plats invid bordet.
På en vink af Ottilia nalkades öfversten. «Hvarom är frågan?» sade han och lutade sig öfver papperet.
Hon fattade hårdt om hans arm och pekade på ett af de upptecknade namnen. — Det var Hedda Smitts. Lyckligtvis varseblef ingen annan än hon huru blodet kom och gick öfver Feodors ansigte, liksom molnen öfver månen i stormväder, under det att Brandén, som helt likgiltigt äfven med sin blick följt majorskans anvisning, sade: «Vet någon af herrskapet, hvar mamsell Smitt för närvarande befinner sig?»
«Det blir icke lätt att få reda på henne; troligtvis gungar hon som bäst på Ålands haf, ty vinden har varit gynnande.» Alla sågo något förvånade på onkel Ludvig, som sade detta.