Han fortfor sedan: «I måndags såg jag henne i Borgå, sedan jag dagen förut i ett bref från bror Matthias läst, att mamsell Smitt tagit afsked af dem, för att resa till Tavastland att ärfva sin moster, som nyss blifvit död.»
«Då måste väl onkel sett galet,» invände Ottilia. — Öfversten ville aflägsna sig. — «Nej stanna qvar hos oss jag ber, och hör en så besatt historia,» fortfor Ludvig. «Det var verkeligen hon, och i den förmodan att styrman Bengtson, hvilken, som ni vet, är en gentil man bland sjömän, var kapten på fartyget, vinkade mamsell Smitt honom ned till sig på bron, der hon stod. På hennes förfrågan svarade han, att vi ärnade oss till Petersburg; hvarpå hon önskade att resa med dit. Hon sade sig vara enka och heta Smittoff; ändamålet för hennes resa, var att se sig omkring och tillika besöka sin aflidne mans slägtingar, som voro bosatte der. Som hon var språksam och Bengtson en muntergök, fällde han ett och annat ord om att en ung enka kunde just göra sin lycka i Petersburg. Hon syntes ej upptaga skämtet illa, och lät honom på fint sätt förstå att hon ej vore medellös. Händelsevis nalkades jag de talande, utan att hon blef mig varse, och som jag genast igenkände henne, gaf jag Bengtson en vink, som han förstod.»
«När hon började tala om rum och fraktpenningar, bad han att hon skulle derom vända sig till mig. Vid min åsyn höll hon på att förlora konsepterna. Jag som ej ville exponera henne för folkets åtlöje, sade höfligt, att alla platser ombord voro upptagna af öfverste Harlinghausen med fru, min brorsdotter, deras barn och domestiker. För första gången falsk i min lefnad, tillade jag att detta vore rätt ledsamt, då jag var öfvertygad att dessa mina passagerare funnit nöje af fru Smittoffs sällskap under resan, såsom förut bekanta med hvarandra.»
«Den improviserade frun fick ett anfall af näsblod tror jag, ty hon skyndade bort utan att svara ett ord. — Samma afton gick hon ombord på en Borgå skuta, destinerad till Stockholm. På passet hade hon likväl bibehållit sitt rätta namn.»
«Ni kan ju vara lugn nu,» yttrade Ottilia i förbigående sakta till Feodor. — — «Aldrig!» svarade han. «Icke förr än jag biktat allt för min Leonna!» — — «Ni har rätt,» svarade hon, «kärlekens förbund helgas endast genom förtroende.»
Samma afton var allt sagdt; nu voro de lyckliga.
Hvad sjelfva brölloppet angår, låta vi våra läsarinnor ordna huru de behaga; vi säga blott att folkmängden i kyrkan var stor, akten högtidlig, bruden enkel och skön, och brudgummen vann allas bifall; det allmänna omdömet var, att han såg «så stolt och så lycklig ut.» —
En oförmodad, men ganska välkommen bröllopsgäst var fru Palman; onkel Ludvig hade sökt upp gumman i dess ensliga hem, för att lyckliggöra henne med åsynen af dem, hon så mycket älskat. Hon erhöll ett rum och lifstids underhåll på Grönskog.
Glada gäster saknades icke; för underhafvande och många från kyrkbyn voro långa bord dukade på gården.
I ett okonstladt, från hjerta till hjerta gående tal, sade pastorn dem, att deras unga matmor lemnat honom tvenne års inkomster från egendomen, till inrättande af en skola för deras barn; de förmögna skulle betala en måttlig afgift åt skolmästaren, men de fattiga erhålla lärdomen gratis. Skolhuset skulle byggas nära kyrkan; timmer dertill erhölls från Grönskog; så väl byggnaden som skolinrättningen skulle stå under pastorns och Brandéns uppsigt.