«Men hvarföre bjöd ni tillsammans så mycket folk? hvarföre uteslöt ni icke några?» sade hennes nåd.

«Pappa lade sig deremot,» svarade Hedda. «Hvem trodde också att alla skulle infinna sig? om bara det här herrskapet» — med en sidoblick på våra bekanta, — «ej gjort sig så förnäma, utan kommit tidigare, skulle vi fört några af de andra» — åter en sidoblick — «i pappas kammare, tilldess dansen begynts, då blir det nog rum.» — —

Hon afbröts här genom ankomsten af fem fruntimmer. Doktorinnan, hennes båda döttrar och de omnämnda fremmande damerna. De öfversågo rummet; stor förlägenhet uppstod. Fru Lurhjelm, som oaktadt sin ringa bildning, var godhjertad och hjelpsam, steg upp och bjöd fru Nordenskans armen. «Vi resande ha ännu ej helsat på värden i huset,» sade hon, «jag ser att han är der i rummet midtemot: låt oss gå dit.» Ottilia följde dem, men Leonna var alltför blyg att tränga sig fram och förblef sittande.

Fru Ström, ett medelåldrigt fruntimmer, hvars yttre visade resignation och beroende af andras godtycke, såg, om vi så få uttrycka oss, litet uppstufvad ut, och en mera ovanlig frisyr syntes göra henne sjelf litet förlägen. Ett qvickhufvud i sällskapet yttrade till sin granne: «i afton har doktorn gifvit in åt sin fru ett preservativ mot pratsjukan,» ty hon yttrade knappt ordet. Den äldre mamsell Ström, var en af dessa flickor, man räknar legio, den andra såg bra ut; men något som utmärkte dem båda, var en viss knyck på nacken, en viss svängning, som sade: hvad är jag? och hvad är ni?

Fremlingarne väckte allmänt uppseende. I vår lilla stad hade ännu ej något ryskt fruntimmer af stånd visat sig i sällskapslifvet, åtminstone ej i en cirkel som denna.

Systrarna, om de voro det, hade ej ringaste tycke af hvarandra. Frun såg yngre ut, var stor till växten, med yppiga former samt ett par bruna lifliga ögon; den andra, ett par år äldre, var liten; en bred mun med breda hvita tänder, en hvass, något uppstående näsa hade gifvit henne ett utseende af fräckhet, såframt ej en viss matthet legat i hela hennes väsende: hon hade varit sjuk, sades det. Bådas toilette var anspråksfull, men det aristokratiska i hållning och konversation, sökte man förgäfves hos dem; noggrannare iakttagare hade äfven kunnat se vissa hemliga vinkar dem emellan, liksom fruktade de att falla ur någon antagen roll.

Våra landtfruar funno herr Smitt i «farstukammarn,» der han bryggde punsch och bischoff; på båda delarne måste de smaka; för att betyga sitt bifall, tömde fru Lurhjelm sina glas, ordade sedan om sin ofantliga glädje, öfver det ifrågavarande partiet. «Bara kusin Smitt nu äfven snart lagar så att Hedda äfven blir försörjd,» tillade hon.

«Ingen fara dermed, min nådiga kusin,» försäkrade han, torkande svetten från pannan med frackskörtet, «ingen fara alls. Mina flickor ha en fästman på hvart finger, sade förra frun, ha, ha, ha! Nog kunde de ha tid att vänta — kommer tids nog i den knipan — ha, ha, ha! men det unga blodet tänker icke så det. Petter och Maria tänka redan på trolofning och bröllop med, utan att vi gamla språkats vid om den saken; men i afton hoppas jag allt skall afgöras till ömsesidig tillfredsställelse.» Härmed bugade han sig för fru Nordenskans, som åhört honom med synbar förvåning. Hon hade ej hört ett ord om saken och visste icke om hon skulle anse detta för skämt eller allvar; men när de lemnat värden vid sitt bestyr, och tagit plats i andra rummet, erfor hon allt, hvad fru Lurhjelm sjelf trodde sig veta.

Maria syntes föga till. Hedda deremot gick från den ena till den andra; talade om de kavaljerer, som väntades; brydde andra, för att blifva brydd tillbaka. —

Herrarne samlades småningom. Musikanterna intogo sin anvista plats, och polonäsen, anförd af Petter Nordenskans begynte. Våra båda fruar och Ottilia passade på och fingo snart plats i salen. Derpå följde ekossäsen. De icke dansande fruarna i förmaket barrikaderade med sina stolar ingången till dansrummet. Leonna, befriad från sin arrest, ansåg det för mindre passande att tränga sig ut, när hon icke var uppbjuden till dans. Hon blef således stående bakom en äldre frus stol, och fann sig rätt road af att se de andra dansa.