Ekossäsen slutades och dansörerne rusade ut för att svalka sig. Ingen Martis son hade ännu varit synlig; nu först inträdde flere på en gång, och utgjorde en grupp midt på golfvet. Leonna igenkände Markoff och Schalinsky.
Den sistnämnde bjöd genast upp Ottilia, sannolikt hade han frågat efter Leonna, ty han gick till en af sina kamrater, som likgiltigt öfversåg sällskapet, och hvars person hade något «jag vet icke hvad,» som utmärkte honom framför de andra. Liksom efter en anvisning af Schalinsky, närmade denne sig derpå till förmaket, men mötte der den ogifta fremmande damen; han studsade synbart vid hennes åsyn och blef sedan stående vid dörren under hela nästa dans.
Ovilkorligt hvilade Leonnas blick på krigarens ädla gestalt och vackra ansigte; för närvarande spelade dock ett satiriskt leende om de trotsiga läpparna, i det att han såg sig omkring i rummen; men omsider träffade hans ögon äfven henne, och likasom ertappad på en elak gerning, nedslog hon sina, utan att mera våga höja dem; hvarföre, kunde hon ej förklara, men hon «kände i luften» att han ännu såg på henne.
Ännu mera förvirrad blef hon, när det fruntimmer, som satt henne närmast, frågade om fröken Nordenskans var bekant med löjtnant Karlowitsch; rodnande gaf hon ett nekande svar.
«Har fröken hört talas om att han friat här i huset, men fått korgen?» frågade hon med en småstadsbos nyfikenhet och pratsjuka. Leonna hann knappt uttala sitt «visst icke,» förrän hon blef uppbjuden af den obekante till nästa kadrilj. «Hvarföre skulle fröken neka till bekantskapen,» sade hennes pratsjuka granne, och hotade henne skalkaktigt med fingret. Det var således Karlowitsch.
Med tillåtelse, föra vi läsaren i ett ännu obesökt rum, köket. Kanhända gifvas de som anse sådant obelefvadt; men andra skola säkert gilla oss, då ett kök egenteligen är qvinnans laboratorium, hennes verkningskrets, dit hon hänvisas — när ögat ej mera strålar af ungdomens glans, när nyhetens behag försvunnit. — —
För dagen var köket här i huset ett upp- och nederlags-magasin för hvad som blifvit utrymdt från de andra rummen. Öfver och under dessa möbler logerade damernas ytterplagg och utanskor, i fullkomlig egalité. Glas, koppar och tvenne halffyllda bålar stodo på bordet, under detsamma korgar med färdiga smörgåsar o. s. v.
Thetimmen var förbi. Madam Brita Caisa Fors, som förestod bufetten, hade nyss expedierat vaktmästarn med en bricka påfyllda glas och löste nu af sig det randiga bomullsförklädet, släppte ned den svarta sidenklädningen; jemkade om schinjongen och bindmössan, och begaf sig sedan in i förmaket, för att der se på dansen; hennes hjelpredor stodo för samma ändamål i förstugan.
I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans.
— «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser mig så fasligt spotsk och konstig ut.»