«Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart han får länsmanssysslan, — hvarom han är temligen säker — blir det genast bröllop; — men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben Smitt sjelf.»
«Hvad må hans föräldrar tycka om partiet?»
«Hvad de tycka inom sig, vet jag icke säga. Fadren hade svarat, att sonen var myndig och fick göra huru han ville. Styfmodren är som ers nåd nyss sjelf behagade säga: «alldeles som det hvita plåstret;» men en vacker dotter har hon, som icke tycks brås på sin mor. Jag betraktade henne nyss, när hon stod i förmaket, och talade ögonspråk med löjtnant Karlowitsch.» —
«Nu misstager frun sig den här gången,» invände fru Lurhjelm; «Karlowitsch var icke hos oss nyårsqvälln, och flickan hade derförinnan aldrig sett en rysk officer, ty hon har ingenstädes varit, och Grönskog ligger för afsides, att få inqvartering.» —
«Ja icke vet jag, men nog såg jag att hennes ögon först följde honom; och sedan under dansen språkades de som gamla bekanta — och svenska talade de icke — det sade Lotta Ström.»
«Hon lärde sig tyska af mostern, när hon var i Stockholm som barn. Men efter hvad jag tyckte på gubben Smitt, när han var hos oss, fjesar ju Karlowitsch för Hedda.»
«Gubben pratar mycket persilja! — Men hvad tycker hennes nåd om damerna, som följde hit med Strömmens?»
«Hvad jag tycker? åh jag förundrar mig så ofantligt, huru sådana der förnäma kunde komma hit så der objudna; — hvad menar fru Snabbeck sjelf?»
Den tillfrågade såg sig försigtigt omkring. «Ja den som tordes säga, hvad man tänker. Oss emellan sagdt, förefaller det herrskapet mig — som sett så mycket förnämt folk i mina dagar — justament som ett par utklädda pigor! Hvilka stora händer och fötter, hvilken lunsig gång har icke den så kallade öfverstinnan?» — — —
«Nå, nå, hvem kan rå för sitt utseende,» anmärkte hennes nåd synbart träffad. «Men att hennes man tillåter» —