«Ja deruti ligger en hund begrafven! De bo ej tillsammans som annat gift folk; öfversten bor i dess vackra våning vid torget, och fruntimren hos doktorns, dit de på vanliga bondkärror ankommo en afton i kolmörkret vid slutet af November. Ingen har sett dem ute förrän dagarna före jul, då de gingo omkring i bodarne med mamsellerna Ström, som nu så ståtas öfver den bekantskapen, kantänka! att de knappt vilja känna igen andra.» — —
«Öfversten besöker väl dagligen sin fru?»
«Förmodligen, men» — — härvid lutade sig frun, för att hviskande meddela något vidare, ty madamen inträdde i detsamma; men fick dervid hela det på sängen liggande klädförrådet öfver sig. Alla tre måste nu förena sina krafter, att få det i sitt förra skick, och dermed var det mysteriösa samtalet slut.
Senare på qvällen kungjorde herr Smitt, med glaset i handen och lallande tunga, sin dotter Marias förlofning med Petter Nordenskans.
Nordenskans och Ludvig Lurhjelm hade för sig och sina fruntimmer ett trefligt logis i staden, och ämnade qvardröja några dagar, men ett ilbud kom från Grönskog med den sorgliga nyheten, att fru Igeldorf låg för döden i följd af ett fall. Hennes barn reste hem, och voro lyckliga nog att ännu få mottaga hennes sista välsignelser.
Leonna till Ottilia.
Grönskog den 21 Jan. 1810.
«Ingendera af oss trodde väl, när vi vaknade efter den förflutna aftonens nöje, att vi så snart åter skulle skiljas. Jag var så lycklig i den tanken att få vara hos dig några veckor på Rönnbacka. Du skulle då hjelpt mig med de klädningar, hvartill pappa lofvat köpa mig tyg. — I stället för dessa och andra förhoppningar, sitter jag nu sorgsen här i min lilla kammare. Hundrade gånger önskar jag mig vara en liten fogel; då skulle jag, fastän vägen är lång och vintren kall, sväfva öfver de med snö och is betäckta berg och dalar, för att med näbben knacka på ditt kammarfönster. Du med ditt för alla lefvande varelser ömsinnade hjerta, skulle säkert skynda att uppvärma den halftförfrusna fogeln, som då förvandlades till din egen Leonna.
Féernas och sagornas tid är tyvärr förbi, och jag får vara glad att få detta bref till dig genom ett bud, som reser till Lovisa.