Jag har ofta önskat dö, för att bland englarna få lofsjunga Skaparen för allt det vackra, det sköna på jorden. «Lifvet är en dröm, döden är en sömn,» har jag läst någonstädes. Jag trodde det vara så lätt att dö — nu har jag första gången stått invid en dödssäng — — — —
Ack Ottilia, i mormor förlorade jag ett, med mig beslägtadt, väsende, som från späda åren egnat mig omvårdnad och — kärlek!
Outtröttlig i sin verksamhet — en verksamhet, som efter hvad hon alltid sade, hade mitt väl till ändamål — hörde likväl mormor, alltid med tålamod, ofta med nöje, mina ibland rätt barnsliga frågor och anmärkningar, ehuru hon äfven kunde säga, att hon ej förstod dem — förmodligen för deras barnslighets skull. Jag är säker att hon äfven nu skulle lyssnat till den sextonårigas meddelande och farhågor, samt delat hennes glädje. — — —
Ack Ottilia, nu har jag endast dig! Huru innerligt tackar jag icke den gode Guden, som just nu förde oss tillsamman! Finge jag blott en gång gråta ut vid ditt bröst! Mamma förstår mig icke, eller vill hon ej — har hon inga känslor? —
Jag har nyss sjelf erfarit, att sorg och sinnesrörelse kunna väcka känslor, som förut legat liksom i dvala inom oss, och gladde mig nästan, i den öfvertygelsen, att mormors död förmått smälta den is, som gjort mammas hjerta så kallt, — så känslolöst, men jag bedrog mig; må efterföljande vara som ett ringa bevis huru olika vi uppfatta allting.
När jag om morgonen efter mormors död, kom in i hennes hvardagsrum, der hon alltid tillbringade vinteraftnarne, satt mamma i hennes stora länstol. Hvilka minnen fästade sig ej vid denna stol! — Der satt mormor hvarje afton, och jag på den stora palln vid hennes fötter; der insomnade jag ofta som barn, med hufvudet lutadt mot hennes knä. Der satt hon äfven när jag, hemkommen från Stockholm, öfverraskade gumman; den innerliga ömhet, som mottog mig då, lindrade saknaden efter tant Elise. Der satt hon sluteligen samma morgon, när jag med af glädje klappande hjerta tog afsked af henne, för att fara till Hertola och dig! Ack Ottilia, nog förstår du mina känslor vid återseendet af denna stol!
Dessa minnen och min längtan, att denna stunden skulle förena våra hjertan, dref mig att kasta mig i mammas armar, der jag utur stånd att få fram ett ord, utbröt i häftig gråt. Hon sköt mig sakta ifrån sig, såg på mig något förundrad, nästan med missnöje, och frågade: «hvad felas dig Leonna? hvarföre gråter du? — Hvarföre har du den der brokiga halsduken på halsen? Jag har ju lagt en svart och hvit kattunsduk på bordet i din kammare» — o. s. v. — —
Tror du mig när jag säger: det var som om hon hällt kallt vatten öfver mig. — —
«Ack mamma!» utbrast jag ännu gråtande, «består då mammas hela sorg och saknad efter mormor bara i kläderna?»
«Du är narraktig, flicka! nog måste du sett att jag också gråtit, men allt har sin tid. — Gå nu bara och tag på dig den andra duken.» —