Mormor hade en katt, som hon mycket höll af; någon hade nu släppt in den i rummet. Van att alltid bli karesserad af sin matmor, hoppade Misse också nu upp i dens famn, som intagit hennes plats i stolen. Men mamma, som jag ännu aldrig sett smeka något djur, föste kallsinnigt ned den på golfvet — och skratta nu om du vill — jag tror likväl ej att du gör det, — jag tog katten på armen, gick i min kammare, och gret mig riktigt mätt, och trodde mig hos djuret se mera känsla för min sorg, min saknad, än hos den, jag har att tacka för lifvet. — —
Ack, kanhända är jag orättvis mot mamma, men nog är det hårdt, när ett barn ej kan och får utbyta ömhet, tankar och ord med sin egen mor!
Jag söker väl ibland att sätta mina tankar på pappret, men pappret är dödt; meningarna stå der så stympade och intetsägande. Annorlunda är det med det lefvande ordet, ledsagadt med en blick, en tryckning af handen; det ena går från själ till själ, den andra säger mer än flera timmars arbete med pennan i hand. — —
Huru trefligt förgick icke dagen hos dig, under arbete och utbyte af tankar öfver ett och annat, eller vid en god bok, föreläst af din onkels uttrycksfulla stämma, kryddad af hans lärorika anmärkningar. Hvad du är lycklig, Ottilia, jemförd med den stackars Leonna! Du kan, du förstår så mycket, som kan ge glädje och intresse åt lifvet. Du har väl äfven förlorat din moder, men du har qvar minnet af hennes ömhet, hennes kärleksfulla sinne. I din onkel äger du den bästa faderliga vän; han är så olik alla männer, jag hittills har sett; de anse ju qvinnan som ett noll, eller ett lastdjur. — Men det var ej derom jag ville tala; jag ville säga: i bredd med dig är Leonna en nolla, som endast lefver i hoppet att åter få komma till Rönnbacka. Som detta ej lär kunna ske på ett par veckor, så svara mig ändteligen med det återgående budet. Berätta hvad du tyckte om staden och menniskorna, Smittens i synnerhet. Herre Gud att jag måste blifva slägt med dem!
Säg mig huru länge du blef qvar i Lovisa, och om du hade roligt på assemblén; hade jag dig här, hvad jag skulle plåga dig med frågor.»
Leonna.
Ottilias svar:
«Tack goda Leonna för ditt välkomna bref, der din vänskap för mig lyser fram öfverallt; men den sinnesstämning innehållet visar, oroar mig.
Att du sörjer, hjertligt saknar din goda mormor, finner jag så naturligt; jag känner ju hvad det vill säga att förlora ett älskadt och dyrbart föremål, och beklagar din förlust, men tillåt mig äfven göra några anmärkningar. Det hör ju till våra öfverenskommelser och är, efter min öfvertygelse, vänskapens dyrbaraste rättighet.
Om också aldrig din mormors ålder varit så olik din egen, skulle likväl den verld, hvari hon lefvat, det vill säga den grad af bildning hon erhållit genom uppfostran, vanor och omgifning, säkert gjort henne mera oförmögen att förstå ditt unga lifliga, efter högre bildning törstande, sinne och det som nu ligger dig om hjertat — ty något är det, kan du neka dertill? men derom en annan gång.