Jag kände ej din mormor, men efter din egen skildring om hennes vanor och ert lefnadssätt, måste hon i många fall liknat fru Palman; välmenande och god till tänke- och handlingssätt, men inskränkt till det alldagliga, utan uppfattning af något, som ligger utom denna synkrets. Har jag orätt?
Fru Palman är af god härkomst, men tarfligt uppfödd på landet och tillhållen att arbeta och hushålla; hon är omtänksam och driftig i allt hvad kroppens nödtorft tillhörer. Utomdess bestod hela hennes undervisning i en äfven nödtorftig katekesläsning och något skrifva; utom Bibeln, katekesen, psalmboken och almanachen, kände hon ingen bok till namnet en gång. Hennes umgänge bestod af lika inskränkta som fördomsfulla menniskor.
Som ung flicka plockade hon åkerblomman och väpplingen för att deraf binda kransar åt barnen; men som äldre endast millefolium, myntan, kamomillen och några andra örter, nyttiga i husmedicinen, med ett ord, det är endast nyttan hon håller sig vid, själens och naturens poesi förstår hon icke.
Hon hör till exempel åskan, ser blixten, men finner ingenting skönt och majestätiskt deruti; ingen har lärt henne inse dess välgörande verkningar, långt mindre dess orsak. Hon tror det vara tecken till Guds vrede öfver ett syndigt slägte, hvaremot hon väpnar sig med korstecknet och småskrock.
Händer det nu någon gång att luften är het och tryckande, och jag eller onkel önskar att ett åskregn måtte rensa atmosferen och uppfriska jorden, så ser hon på oss med en förundran, som gränsar till missnöje; och när jag med en verklig njutning står och ser på, när ett oväder brutit ut, ber hon mig icke fresta Gud. En gång följde hon mig ut, sedan ett sådant oväder upphört, i vår lilla trädgård, med skogsbacken på den ena sidan, ängen på den andra. När jag då förtjust, af den sköna färgprakt som omgaf mig, böjde mig till blommorna, ännu öfversådda med regnets briljanter, för att rätt inandas deras balsamiska ånga, knotade gumman öfver min stora barnslighet, bad mig ej väta ned min klädning för «några lappris blommor, som efter några timmar vore torra nog att lukta på.»
Af luftens sångar-skara fäster hon endast uppmärksamhet vid gökens rop eller skatornas skratt, det sednare skall, efter hennes mening bebåda fremmande, till och med falska fremmande, och det är icke utan, att om någon kommer då, betraktar hon den med fördom och misstroende. I anseende till göken, omtalar hon ofta, hurusom hon och prestgårds mamsellerna i S—, en midsommarsafton rådfrågat detta orakel. På hennes fråga: «huru många år skall jag ogift gå?» hade göken endast svarat en gång. Hvad hände! nästa Johanne derpå stod hon brud. Sin tillkommande man kände hon blott genom talmannens försäkran, att han såg bra ut, och kunde föda sin hustru. De förlofvades, när de sågo hvarandra för första gången. Ingen fråga om känslor eller sympathi!
Med allt detta är hon god, välmenande mot alla, i synnerhet mot mig. Jag håller af henne, men icke kan någon inre förtrolighet råda mellan oss, när våra åsigter, vår tankegång i allt äro så olika, det inser du nog.
Derföre goda Leonna, döm icke din mamma för strängt; nog älskar hon dig, fastän hon ej kan uttrycka det så, som du önskar det. Onkel sade en gång: «alla menniskor äro icke stöpta i en och samma form; hvar och en antager dens façon, hvaruti han blifvit gjuten.»
Min far och farbror äro bröder, Hedda och Maria Smitt systrar, — och likväl huru olika! — Det måste således vara: först uppfostran, sedan omgifningen, som utvecklar de frön, som Försynens godhet nedlagt i hvarje menniskohjerta, som kommer plantan att antingen trifvas och förädlas, eller endast vegetera och urarta.
Men nog nu med reflexioner, sällsamma nog i en brefvexling mellan tvenne unga flickor. Jag tror dem likväl vara nyttiga, men låt det vara «unter uns.» Det finnes beklagligtvis menniskor som förlöjliga det de icke förstå, och för sådana går jag gerna ur vägen.